Teknikjättarnas världsherravälde växer. Nu nästlar de sig in i själva infrastrukturen. Leo Gullbring granskar Googles datadrivna stadsprojekt i Toronto och frågar sig vad som är på väg att skapas: en smartare stad, eller ett övervakningsmonster med superkapitalister vid spakarna?
Smart City? Toronto Dammet blåser rakt i ansiktet, dieselångor långt upp i näsan. Väntar alldeles för länge på grönt vid flerfiliga Lakeshore Boulevard East. På andra sidan väntar före detta fiskrensningshus och en parkering fylld med höbalar och lastpallar intill Victoria Soya Mills gamla silor. Googles systerbolag Sidewalk Labs ska omvandla stadskvarteret Quayside vid Torontos övergivna hamnområde, i ett försöksprojekt som innebär en halv miljard stor investering i framtidens smarta stad.
– Folk förväntar sig robotar här, men det är inte vår grej. Smart teknik kan bidra, men målet är att bygga livskvalitet och en plats för nya upplevelser. Och vi gör det tillsammans med invånarna här i Toronto! Vi kör inte i väg någon, gentrifierar inte, hela det här området är tomt, ingen bor här i dag. Keerthana Rang, informationsansvarig vid Sidewalk Labs, för- klarar att robotarna ska hålla till under det nästan fem hektar stora stadskvarteret med säljande utsikt över Ontariosjön, de tar hand om sopsortering och paketleveranser. Modulära byggnader får ny användning allteftersom behoven förändras till och med dagligen, offentliga rum expanderar under tak när väderleken slår om. Sensorer registrerar alla möjliga stadsdata. Via ett ID-system får alla tillgång till offentliga tjänster som bibliotek och hälsovård. Dynamiska ljus i gatubeläggningen ger cyklister grön våg och kan markera angöring för ambulanser och polis. Men om det nu kommer en limo, eller en självkörande bil, har den företräde framför bussarna? Och kommer robotarna att kravla upp från underjorden och köra i väg de hemlösa? Får alla husen ansiktsigenkännande porttelefoner kopplade till polisen? Vem tar fram politiska styrdokument och algoritmer för den smarta staden: Googles moderföretag Alphabet eller Torontos stad? Och blir det Google-sensorer, eller open-source? – Vi mäter trafikströmmar och hur människor rör sig i det offentliga rummet, säger Keerthana Rang. Du kan välja att stå utanför, men det ger förstås lite sämre funktionalitet, fast värme, diskmaskiner och sånt ska fungera. Toronto räknar med två miljoner fler invånare om knappt 50 år, jämfört med tre miljoner i dag. Google ska fixa trafikstockningar, föroreningar och skenande hyror. Det här är vad svenska kommuner drömmer om. Baksidan, om förra Google-vd:n Eric Schmidts dröm att få både bygga och styra en stad går i uppfyllelse, är risken för en gentrifierande och segregerande urbanisering. Keerthana Rang pekar på renderingar med idel glada invånare och kontrar med att det kommer att bli hyresrätter för låginkomst- tagare också, de minsta lägenheterna är på knappa 15 kvadratmeter. Detta tillsammans med smarta trafiklösningar sålde in projektet hos Toronto stads politiker. Men efter omfattande kritik är Google som stadsplanerare inte längre en självklarhet. Kanske bäst att vi tar ett snack med Jessie Shapin, Sidewalk Labs ”director for the public realm”? – Gatorna är städers viktigaste offentliga platser. Vi vill dra ned på biltrafiken med självkörande bilar och delade transporter, vi vill ge plats för cyklister och framför allt fotgängare. Man ska kunna flanera runt, barn ska kunna leka. Vi är inte intresserade av centra- liserade tekniska system, vår smarta teknik inskränker sig till att hantera alla flöden. Vi vill skapa levande stadskvarter där människor kan mötas ute till fots precis som i Europa. Jessie Shapin är trots sin magisterexamen i fysisk planering och landskapsarkitektur från Harvard värsta hipstern med långt skägg och blodröda glasögon. Han talar ekosmart stadsbyggnad med tydliga referenser till legendariska urbaniseringstänkaren Jane Jacobs: Google är de goda stadsbyggarna som givetvis också ska tjäna pengar på det hela. Han nämner däremot inte att Google, till skillnad från andra smart city-projekt ute i vildmarker eller i städers utkant, åker snålskjuts på existerande infrastruktur och befolkningsunderlag, inte minst när Toronto stad ska finansiera klimatsäkringen av området. Jessie Shapin är väl medveten om kritiken mot datahanteringen som omfattar allt från inomhustemperatur, sensorer som registrerar och reglerar trafikljus utifrån biometriska data, som dynamiskt anpassar offentliga och privata platser. Varför ska Google över huvud taget ha något att säga till om alla insamlade data om trafikströmmar, inte bara på gator utan också beträffande shopping, bostäder och annat? – Det är inte vårt huvudsakliga intresse, vi har varit med och tagit fram riktlinjer för digital transparens i det offentliga rummet, all data placeras i en ”civic data trust”.
Sidewalk privacy
I Parkdale, i andra änden av Toronto, tar jag en kaffe med Bianca Wylie som har en lång karriär i databranschen bakom sig och driver Tech Reset Canada. Jag undrar om vi kan lita på ett företag som satt i system att övervaka och göra pengar på allt vi gör på nätet? Bianca Wylie instämmer, och hon kan inte begripa att Google experimenterat och pratat om att bygga Quayside under två års tid utan att ha lämnat in en enda bygglovsansökan. Det 200-sidiga dokumentet, som lockat med sig stadens politiker, är bara riktlinjer som förändras efter vad Google hittar på, och de har förstås sista ordet när det gäller det mestadels offentligt finan- sierade Waterfront Toronto där Sidewalk Labs ingår. – Jag har all respekt för dem som menar att kommunen drar benen efter sig och inte har den flexibilitet som krävs för nya lös- ningar. Sedan decennier har de stått för rasistisk bostadssegregation och gentrifierande planbeslut. Men om vi har problem med våra institutioner och politiken så måste vi ju fixa det, vi kan inte låta företagen ta över stadsplaneringen. De är som bläckfiskar, händerna ute överallt: förarlösa bilar, finansiering, New Public Management, datasekretess. Vi står inför klimatförändringarna och en mängd utmaningar, vi medborgare behöver mer makt, inte mindre. – Dataprogrammering är inte nödvändigtvis kapitalistisk, det är precis som med ingenjörskonsten, den ägs inte av några företag utan används av våra kommuner, och vi går ju knappast runt och oroar oss för att våra hus ska rasa. Men vad händer när våra stads- planerare möter en massa obegriplig input i form av algoritmer och AI som de inte själva tagit fram och som endast kan förstås av privata företag, vilken makt har de då? Bianca Wylie konstaterar att vi under två decennier låtit Silicon Valley-företagen växa utan någon som helst kontroll. Och precis som när Amazon ger sig in i byggindustrin, Facebook vill ta över och kartlägga oss via sitt betalsystem Libra och WeChat blir den kinesiska regimens förlängda arm, så är Google lika radikalt. När två och en halv miljard människor beräknas flytta till världens storstäder inom de närmaste 30 åren så kan Google växa ännu mer. Regelverken är helt föråldrade, städer kan inte uppnå sin fulla potential om inte företagen får skriva om existerande lag- stiftning. Här ska testas självkörande bilar och mycelisolerade plusenergihus. I mina öron låter dynamisk resultatbaserad planering helt rätt, stadsbyggnad måste bli mer processtänk och mindre byråkrati. Det är livet mellan husen som ska stå i fokus, inte de fysiska objekten. Stjärnarkitekten Rem Koolhaas invändning är dock relevant: Varför bara lite bättre, hur kan vi växa och bli annorlunda? Bianca Wylie blickar ut mot de långsamma spårvagnarna, och hävdar att Sidewalk är början till en fullskalig övervakning där Torontos invånare blir råmaterial till nya algoritmer. Övervak- ningskapitalismen koloniserar hela stadsdelar. Och visst, jämfört med att hemma installera Amazons Alexa, Apples Dash Button eller Google Home, talar vi nu om att offentligt ägda parker, gator, broar plötsligt tas över av techföretag.
Drink Play Eat
Ann Cavoukian, en av Kanadas ledande integritetsexperter, är det mest namnkunniga avhoppet från Google och kommunens samarbetsprojekt Sidewalk Toronto. Hon meddelade uppgivet att hon hade föreställt sig en smart stad där allas integritet respekteras i stället för en övervakningsstad. Bianca Wylie tycker att det låter rätt dystopiskt när en arbetssökande får höra att folk nog kommer att rösta på ett annorlunda sätt här på Quayside i framtiden. Tanken är att i en smart stad optimerar datorn allt för alla, politiska beslut blir överflödiga. – Sidewalk Labs är ett parallellt politiskt styre: de har mark, de har hälsoservice, de vill förändra hela byggprocessen. De försöker skapa en helt ny operativ infrastruktur. Det är inte något som fastighetsutvecklare brukar göra, det är vad kommuner gör. Alla talar om att vi borde äga våra data, att det är en vara. Men vem har tid att kontrollera och klaga? Data är som kroppsorgan. Är du fattig så säljer du, är du rik så kan du stå utanför. Bland alla glada tillrop nedtecknade av 25 000 medborgare, enligt Sidewalk Labs, hittar jag Michael Green Architectures slentrianmässiga renderingar av Quayside. De kunde ha varit framtagna av White eller Tengbom: konventionella träbyggnader med affärer och verksamheter i bottenplanet. Var är robotarna? De smarta lösningarna innebär helt nya gränssnitt, men var finns formgivarna, semiotikerna, sociologerna och antropologerna som krävs för att skapa framtidens stad? Ska vi överlåta allt till pro- grammerarna? Varför har man inte samarbetat med arkitekt- och designskolor? Jessie Shapins svar är att man involverat betydligt yngre folk. Richard Sommar, rektor vid Toronto universitets arkitektskola rycker på axlarna. Han instämmer i att planerna för Googles nya högkvarter av Bjarke Ingels och Thomas Heatherwick i Kalifornien är betydligt mer innovativa med halvtransparenta tältlika struk- turer som liknar drömmen om bosättningar på Mars. – Vänstern talar medborgarmakt och datasekretess, högern vill ha färre regelverk. Det som skrämmer mig är skalan i Googles projekt: i New York har de tagit över Chelsea Market, här har de siktat in sig på att ta över hela Waterfront Toronto som är 320 hektar, lika stort som Central Park eller downtown Toronto. Det finns en demokratisk aspekt i att staden blir mer interaktiv och tar hänsyn till människors behov, men samtidigt kan tekniken strypa det offentliga samtalet. Jag tänker att dagens stad redan är rätt smart i all sin ofullkom- lighet, gonzojournalisten Hunter Thompsons ord passar utmärkt som beskrivning: ”A high-powered mutant of some kind never even considered for mass production. Too weird to live, and too rare to die.” All datainsamling kräver kvantifiering i positivistisk anda. Vad händer med det oförklarliga, det kvalitativa, det som ger livet mening i en smart styrd stad? När jag flög hit från LaGuardia, New York, mötte jag en del av Googles framtidsvision. I stället för att beställa öl och en macka av en bartender är det rader med pekplattor: Play Drink Eat. Våra individuella val reducerade till förutsägbart aggregerat konsum- tionsbeteende där våra val outsourcas till Tripadvisor och liknande. Och där alla kan leva i sin bubbla, inga onödiga konfrontationer som får oss att växa som medborgare.
Sidewalk: What is missing?
Nu vidare till Boston där jag möter ett gäng som bär på plastlådor fyllda med kablage och propellrar i alla hörn, ska jag inte hänga på och kolla när de testar i bassängen? Roboat ska kunna rensa Amsterdams kanaler från skräp, bilda broar, sittplatser, scener på vattnet. Carlo Ratti, ledare för deras MIT Senseable lab, kisar i solen och menar att den smarta staden kan bli både bra och dålig. – Ta bilar, de används max fem procent av dagen och oftast av bara en till två personer. Lägg till tillverknings- och driftkostnad: De är inte effektiva. Självkörande bilar och delningsekonomi är förstås bättre. Men den smarta staden kan vara både bra och dålig: Å ena sidan kan vi driva våra städer mer effektivt, få till mer gemenskap, vara mer miljömedvetna och dela resurser bättre. Å andra sidan kan vi bygga ett övervakningssamhälle. När jag läser sociologen Saskia Sassen adderas ännu en insikt: om Google får monopol på att implementera smart infrastruktur så får de en makt lika förödande som de finansiella rådgivare och investmentbanker som nu styr rovdriften av vår planet. – Googles Quayside är en enorm fastighetsaffär, säger Bianca Wylie med eftertanke. Vi stirrar oss blinda på den smarta stadens alla för- och nackdelar, men Sidewalk Labs VD Dan Doctoroff är knappast någon IT-nörd, han kommer från finans- och byggbran- schen. Google sitter på en triljonstor förmögenhet och är rädda för att bli uppstyckade och behöva betala skatt. Att köra ner pengarna i fastigheter är förstås rätt taktik.
Publicerad i Form nr 6 2019