Människans tid på jorden ser ut att gå mot sitt slut när politiker och allsköns oligarker struntar i en hotande växthuskatastrof samtidigt som jordens resurser utarmas och sopbergen växer till lands och till sjöss. Efter den antropocena epoken väntar den postantropocena på ett jordklot där människan inte längre är en självklarhet utan bara en kort historisk parentes bland årmiljonerna. Francis Upritchards utställning Wetwang Slack i Barbicans galleri The Curve i London går händelserna i förväg. Bland skrumpna deformerade figurer i balatagummi möter kentaurer som slåss mot lapither, vild natur mot civilisation, precis som på Parthenonfriserna. Men här finns också underliga moderiktigt klädda modellerefigurer i sällskap med neonfärgade anemiska nakna diton. Krukor och lampor med små ansikten, filthattar med söta dödskallar. Upritchards konst blandar friskt dystopier och postkolonial teori, tidigare har hon gått loss med mumier, apor gjorda av loppispälsar, fejk-Maori från hennes hemland Nya Zeeland där alla andra vita mest försöker relatera till sitt engelska ursprung. Själv har hon i en intervju beskrivit sitt utforskande av Den Andre som om ett gäng utomjordingar har plockat på sig en massa ting nere på jorden och sedan råkat blanda ihop allt på väg tillbaks hem till någon annan planet.Nu är de tillbaka och fyndar bland all bråte vi kommer att lämna efter oss.
Wetwang Slack påminner mig om Goshka Macugas The Son of Man Who Ate the Scroll på Fondazione Prada i Milano häromåret. Macuga botaniserade i konsthistorien och placerade i en av de mest gripande iscensättningarna ett övertydligt naturalistiskt post-coitus-par bredvid två än naknare sammanflätade skelett flankerade av Giorgio de Chiricos sorgsna brons av ett par sittande arkeologer. Människans tid på jorden ett minne blott, fast här är det den artificiella intelligensen som samlar artefakter till sina kuriosakabinetter.
Filosofen Betti Marenko, lärare på designskolan Central S:t Martin, är dock inte så uppgiven, och hon vill byta konstnärernas smått fatalistiska uppgivenhet mot designaktivism. Människans tid behöver inte vara slut, men vi måste lämna det antropocentriska perspektivet och inse att vår överlevnad är helt beroende av om vi kan samarbeta med djur, svampar, bakterier och artificiell intelligens för vår gemensamma överlevnad. Istället för att unga formgivare trängtar berömmelse med ännu fler stolar och lampor i konsumistisk tillväxthysteri, efterlyser Marenko en design som interagerar med andra både mänskliga och ickemänskliga livsformer, och som bygger helt nya ekosystem.Hotet är inte att maskinerna tar över, som i Hollywoods dystopiska science-fiction filmer, utan att de likt Upritchards Aliens och Macugas AI:s ignorerar oss som vore vår existens lika fascinerande obegriplig som i en Parthenonfris.
Publicerad i Sydsvenskan 2018