De flesta arkitekter har en tydlig signatur. Vem kan väl missa en Gehry, en Zaha, en Jürgen Mayer H? Men trots att Bernard Tschumis allra första projekt La Villette i Paris är ett av det förra seklets mest iögonfallande och också färgstarka arkitekturikoner, så uppvisar han numera en mångfald av uttryck utan någon tydlig stil.
Ute på Union Square är det marknadsdag. Närodlade morötter och ekohonung från Brooklyn. Provsmaka gårdsproducerad cider eller hemmagjord korv. Gamla och unga hipsters i lantliga kläder bryter av mot Manhattans gamla och nya skyskrapor. Ett tecken i tiden på hur staden ska bli mer kretsloppsanpassad och hållbarhetscertifierad.
– Jag blir förbannad när stora städer vill vända tillbaks till det förflutna och bli små byar. Artonhundratalets storstad som den beskrevs av Walter Benjamin uttrycker en fantastisk kulturell och intelligent kraft, vi behöver inte gå tillbaks till småstadens inskränkthet och bymentalitet!
Tschumi avaktiverar larmet i det tomma arkitektkontoret och drar resolut igen dörren. Släckta dataskärmarna tronar över skrivbord fulla med modeller och skisser, vi slår oss ned i två bylsiga fåtöljer mitt i den soligt fridfulla lördagsförmiddagen.
– Jag kom hit till USA som utbytesstudent när jag var sjutton, jag hade tänkt studera filosofi och litteratur. Men en juldag stod jag i snöyran högst upp på en av Chicagos högsta skyskrapor och kände stadens liv nedanför mig, då insåg jag att jag ville bli arkitekt och inget annat.
Idag är han 74 år och pendlar mellan kontoren i Paris och i New York. Och han har lyckats sätta ett tydligt avtryck i det nya New York som krönts med en rad märkesbyggnader efter den elfte september: chansen att rita Blue Tower nere i Lower East Side var egentligen helt otänkbart i en stad där tidigare allt bestämdes av de stora fastighetsägarna och arkitektkontoren. Men när både Richard Meyer och Robert A M Stern sagt nej till en ung grabb som vill bygga sitt första stora hus, fick istället Tschumi uppdraget.
– Jag läste äldre arkitekters texter när jag var ung, gud så irriterande: de var så naiva, grunda, de vill göra gott med underliga ideologiska fördomar. Allt handlade om kontextualism, man skulle finna sina rötter och traditionen. Det ser väl ungefär likadant ut idag, men på sextiotalet ville vi ifrågasätta vi allt. Vi fascinerades av italienska Superstudio och av Archizoom som bredde ut Mies planer i oändlighet, det var en tid då man inte var antingen politisk eller kreativ, du var både ock!
– Arkitektur är ju mer än det fysiskt byggda, arkitektur handlar just om hur vi möts och interagerar. Det tjatas om god och dålig arkitektur, men arkitektur ska inte ge några lättköpta svar utan ställa existentiella frågor.
Tschumi och andra unga kollegor som Zaha Hadid, Daniel Libeskind, Wolf Prix och Rem Koolhaas kallades alla för pappersarkitekter. Men han hävdar att teoretiserande och galleriutställningar var de möjligheter de hade tillgång till: arkitektur kan byggas i sten, i sand eller på papper.
– I slutänden är dock arkitektur en materialisering av idéer: du kan skissa och skriva, men du vill lämna något mer i arv till din tid. Tanken måste översättas i betong, glas, stål eller annat, först då kan materialen få liv och börja relatera till oss människor.
– Året innan jag fyllde fyrtio lämnade jag in bidrag till en mängd tävlingar, och vann mot alla odds La Villette. Jag hade särskådat arkitekturens essens i mitt forskningsprojekt Manhattan Transcripts och vi diskuterade alla landskapets nya roll. Åttiotalet var fyllt av konflikter och motsättningar i det politiska systemet, allt ifrågasattes och ett förslag som mitt kunde nog inte ha vunnit i någon annan tid.
Han kisar mot solen som skiner in från de stora fönstren och berättar att han med sin filosifska och konstnärliga attityd har en delad inställning till arkitekturens modernistiska arv.
– Jag har alltid gillat Le Courbusiers La Tourette, jag kan ju alla planer och dokument utantill, men jag har aldrig besökt platsen förrän förra veckan. Klostret har ju setts som ett konstverk, men för mig var det ointelligent: hur det är placerat, relationen till landskapet, alla dessa heroiska gester, och då ska vi inte tala materialitet och användandet av betong. Det var förstås fascinerande att möta den här strikta kalvinisismen som arkitekter har använt för att rättfärdiga industrialismen.
Mer konventionellt än alla röda små lusthus i Paris’ blågrå stadsbild eller samarbetet med Jacques Derrida eller Brian Eno verkar nog Akropolismuséet i Aten, men även här finns en insikt om att det byggda rummet inte är statiskt, besökarnas rörelse ger filmisk dynamik i arkitekturen på samma sätt som under antiken. Och han poängterar att mitt den digitala tidsåldern, så har vi behov av det materiella.
– Det vi bygger idag är en produkt av digital teknik som blir till materiella objekt. Sociala medier och informationsutbyte har helt förändrat våra liv och våra städer. Och aldrig förr har vi byggt så mycket, och ändå det så få arkitekter som arbetar med hur vi lever tillsammans och hur våra städer förändras. Att ideologier som modernism, postmodernism och historicism är döda ger plats för nya kreativa lösningar. Ändå är det mest olika parametrar som transporter, ekonomi och ägande som bestämmer hur våra städer utformas. Och det trots att vi arkitekter har kunskapen att skapa något utöver detta.
– Jag tror däremot knappast att arkitektur kan stoppa klimatförändringarna. Men eftersom höjda havsnivåer är en arkitektonisk utmaning, inte minst här på Manhattan, så frågar jag mina studenter på Columbia hur man kan hantera plötsliga översvämningar. Kan man ha byggnader som ibland nås från fastlandet, och ibland via båtar eller broar? Och som en liten twist: 100 år efter Oktoberrevolutionen, hur ser våra drömmar om ett nytt framtida samhälle ut?
Publicerad i Form 2018