Ständigt dessa påhopp om att samtida arkitektur är bara lådor. Strunta i så kallade Arkitekturupprorets nättrollande med Jerker Söderlind i spetsen, men samma grunda kritik och längtan till ett idylliskt 1800-tal dyker upp varstans i pressen, ofta lanserad av meritokrater som längtar ett återinförande av ståndssamhället. Ännu en typisk svensk ankdammsdebatt där arkitekters vurm för brutalism och slentrianmodernism knappast lyfter ribban, en stor del av arkitektkåren framhärdar just i lådor när det som en gång var funktion reducerats till enbart form och glättigt säljande trend. Så skönt att då kunna sjunka ner i överdådigt illustrerade Archigram The Book med klokt förord av eminente kritikern, akademikern och allt annat än modernistiske Michael Sorkin. På sida efter sida görs det upp med en rigid perfektionistisk arkitektur som på femtiotalet helt fjärmat sig konstens betydligt mer radikalt rebelliska modernism. Här lanseras en arkitektur på LSD några år innan den brittiska vågen drog fram med The Beatles, Rolling Stones, The Animals och alla andra. Den framväxande konsumtionskulturen omfamnas fullt ut. Istället för Le Corbusiers stad som en maskin, ska tekniken anpassas människan. Blixt Gordon och Captain Marvel drar fram bland rymdskeppen och förklarar att Gropius’ totalarkitektur är historia. Collageinklippta modetidningsdamer i kortkorta mikro- och minikjolar vinkar glatt bland uppblåsbara tak, höga torn, spretande rör och enorma kranar som flyttar runt, staplar upp och kopplar in autonomous living units. Och i The Plug-In City finns redan en förlaga till iPhone i Visiphones. Städerna befolkas av uppsluppna ungdomar iklädda färgrika kläder, leende bakom solglasögonen och med allsköns frisyrer, dansande framför senaste bandet på jättescener. Hisschakten drar blixtrande fram bland modulliknande affärer, kontor, akvarier. Tillfälliga gator och järnvägsspår hängs upp där de behövs, och någonstans ute bland åkrarna vandrar Ron Herrons ‘Walking City’, en insektsliknande Meccanokonstruktion på jättelika stålben. Vår tids stjärnarkitekter som Frank Gehry, Zaha Hadid (AI-versionen), Wolf Prix och många andra har hämtat en stor del av sin inspiration av Archigram, just till att bygga allt annat än dessa lådor oinitierade debattörer ondgör sig över. Dessvärre var Archigram nog lite för tidigt ute, det har inte blivit mycket byggt av de ursprungliga medlemmarna. Richard Rogers och Renzo Piano gick dock igång helt på idéerna och skapade Centre Pompidou i Paris, och på gamla dagar förfärdigade Peter Cook, en av grundarna, tillsammans med Colin Fournier blobbigt uppblåsta Kunsthaus i Mozartstaden Graz. Och Peter, som varit gästprofessor på arkitektskolan i Lund, och som jag råkar titt som tätt, hoppas fortfarande att arkitekturen kan bli mer humanistisk. Livet skulle kunna vara annorlunda, och stadsbyggnad och arkitektur kan göra det möjligt. Hans ord gör också Archigram The Book till något annat än ännu en nostalgibok för arkitekter som har svårt att lyfta blicken utanför det egna skrået, Archigram tog utgångspunkten i samtidskulturen. Vår tids utmaningar i form av segregation, gentrifiering, splittrade familjer, inflationsdriven bostadsmarknad och en virtuell värld som tävlar med den reella om våra kroppar och själar, är knappast något som 1800-talspastischer kan hjälpa oss med.
Publicerad i RUM 2019