Ett insektliknande skal på höga stålhjul rullar ut och dubblerar The Sheds yta för konstinstallationer och performances. Arkitekten Liz Diller menar att vi har ju ingen aning om vad konst är nästa decennium, så varför inte mitt på The High Line utmana kuratorer, konstnärer och publik med helt andra möjligheter än i ett traditionellt konstmuseum? Arkitektur som konstkatalysator helt fjärran all förkättrade slentrianmässigt producerade lådestetik. Och invigningen i början av april går helt i Liz’ anda: Björk regisserad av John Tiffany (Harry Potter and the Cursed Child), Soundtrack of America med filmaren Steve McQueen, en Kung-fu-musical med Sia och inte minst Gerhard Richter tonsatt av Arvo Pärt och Steve Reich. Diller Scofidio + Renfros inspiration är nog så namnkunnig, den brittiske arkitekten Cedric Price och teaterdirektören Joan Little Woods aldrig förverkligade allkonstverk Fun Palace från 1964. Så långt allt gott. Men kan The Shed verkligen göra New York till en konststad igen, som på sjuttiotalet när arkitektstudenten Liz utforskade arkitektur med konsten som inspiration? Eller är The Shed bara ett alibi för gentrifieringen av Hudson Yard med superdyra lyxcondos och det intilliggande Las Vegas-inspirerade shoppingscentret där marmorn polerats så hårt att den ser ut som plast?
The Shed är flankerade av den brittiske arkitekten Thomas Heatherwicks skinande Escherlika klätterskulptur The Vessel som är fylld av planlöst irrande turister i vår tids starkaste arkitektoniska symbol: utsikten är allt, innehållet ointressant. En enorm shopping bag som ska fyllas med impulsköpen på H&M, Zara och Sephora. Kommer The Shed bli en lika spektakulär men intetsägande symbol, eller kommer konsthubben återuppväcka en konst som är mer än passiv konsumtion? När vi sågs häromåret försvarade Liz 70-våningsskrapan som förvränger The High Lines annars rätt återhållsamma skala, och som förminskar The Shed, med att det var hennes avtal med djävulen. Hur skulle de annars få ihop den halva miljarden dollar dyra projektet? Inte desto mindre är alla nya byggnader längs med The High Line ett pånyttfödande för New Yorks arkitektur som länge mest varit kommersiell spekulativ andrarangbyggnation dominerad av vinstmaximerande fastighetsfamiljer och ointressanta megaarkitektkontor. Diller Scofidio + Renfros The Shed i all ära, här kan man flanera längs flashiga bostäder av Zaha Hadid, Neil Denari, Jean Nouvel och många andra, för att inte tala om märkesbyggnader över hela Manhattan av Bernard Tschumi, Frank Gehry, SANAA, Winka Dubbeldam och andra, allt i förre borgmästaren Michael Bloombergs anda. Om nu The Shed verkligen blir en konstkatalysator där arkitekturen spelar en avgörande roll, och inte ännu en gentrifieringssymbol, återstår att se. Shopping centret Hudson Yard må vara en oinspirerad copy cat Dubaimall med David Chang signerade menyer och utsikt mot alla nihilistiska glasskrapor som förminskar The Shed, men New York är stort nog att låta ännu en miljardärs drömstad sväljas och reduceras till en attraktion bland andra. Men The Shed hade blivit betydligt starkare som stadsförnyelsekatalysator om det nästa 20 000 kvadratmeter stora projektet hade hamnat i Harlem, Bronx eller Queens, då hade New York tänjts ut på allvar, fast med oöverskådliga gentrifieringseffekter förstås.
Publicerad i Form 2019