journalistik&fotografi

Arkitektur i oligopolens Sverige?


Det är rätt underligt att nära nog allt byggt som involverar arkitekter kallas arkitektur. Och det oavsett hur själlöst intetsägande det mesta ändå blir. Utslängda villamattor runt stora som små svenska städer, alla med identiskt lika hus med plats för bil och liten täppa. Lådlika bostadshus där livet är planerat på förhand, där alla funktioner är nogsamt inrutade. Trygghet och kärnfamilj för hela slanten, som om kd:s familjeideal vore riktmärket för svensk bostadsbyggande. Och detta helt på tvärs med en samtid där allt flyter samman: hem och arbete, privat och offentligt, vänskap och kärlek. Ett totalt förnekande av Sverige som det singeltätaste landet i västvärlden med 60 procent singelhushåll i Stockholm och inte mycket färre i Malmö och Göteborg. Drömmar om annorlunda lägenheter som antingen är kollektivhuslösningar där vi bor tillsammans, eller med plats för bonussyskon, plastföräldrar eller storfamiljer med helt andra kulturella förtecken. Som om utbudet är helt blint för efterfrågan, och kanske inte för att arkitekterna glömt sina visioner i ritlådorna och på hårddiskarna, utan för att de är helt överkörda av byggherrar och bankers räknenissar? Eller är all denna avsaknad av kreativitet ett resultat av byråkratiska byggregler och ett ändlöst kompromissande där ingen vågar, där alla frenetiskt söker dölja sin inkompetens i jakten på en jantelagslik minsta gemensamma nämnare?


Arkitekturhistorikern Elias Cornells menade på sin tid att arkitektur är en "estetisk organisation av praktisk verklighet". Låter rätt fint: en definition av en slags brukskonst, en förening av estetik och etik. Fast jag föredrar att resa ned till Venedig och träffa hans nutida italienske kollega Francesco Dal Co. När råkades för många år sedan på San Marco-platsen betonade han att det är konflikter och konfrontationer som skapar kreativitet och liv, inte perfekta harmoniska rum, oavsett om det nu är ute eller inne. Han pekade på hur Procuratie Vecchie står i kontrast mot Procuratie Nuove, hur Sansovinos bibliotek bryter mot Palazzo Ducale, och sedan tvärs över torget dogens bulliga och överdekorerade Basilica i form av en bysantinsk kyrka. Rationalitet ställd mot kaos producerar ett spänningsfält där livet utspelas, eller som just i Venedig, en stor scen som ropar efter skådespelare. Själv tänker jag att världens form stöpts i konflikter. Drömmen om harmoni är däremot en ängsligt rotlös utopi, ett försök till en självuppfyllande profetia som ska rensa bort allt oförklarligt mystiskt.


- Arkitektur är något som går utöver tillfredsställandet av våra basala behov, arkitekturen uttrycks i de konstruktioner och former som lyckas förvandla människans fattigdom till rikedom. Det är det som gör arkitektur till den svåraste konstarten.


Och om vår tids mantra är brådskan, att allt ska upplevas och konsumeras omedelbart så är arkitekturens uppgift att hålla emot menar Dal Co, att få oss att stanna upp och reflektera. Arkitektur tar vår tid i anspråk, denna tid som vi värderar som det mest dyrbara vi äger.


- Problemet är hur vi definierar ordet arkitektur, fortsätter Francesco Dal Co. I vår tids konsumtionssamhälle vill vi sätta namnet arkitektur på allt som byggs. Men arkitektur är i själva verket något oerhört sällsynt!


- Den mångfald av former som vi upplever i samtidens byggnader är oftast en produkt av en exteriör manipulation och har ingenting att göra med arkitekturens komplexitet. När vi talar arkitektur så talar vi strukturer, material, och kanske når man fram till rumslighet och form, men denna helhet är inte alltid given. Palladios hela storhet låg just i hur han ur de enklaste material lyckades skapa skönhet.


Och lika skickligt förvaltad i rationalismen, den italienska funkisen: högt i tak, vertikalt markerade portaler och dörrpartier, horisontellt indelade men lika högresta fönsterpartier. Rum som gör oss större, där inte lägsta pris och teknikkrav är övergripande riktlinjer. Fast det är förstås lätt för Francesco Dal Co att diskutera arkitektur i denna drömska hägring, ett vittnesmål från en svunnen tid och dess ideal. En plats där turister jagar fram och åter, och där byggnaderna själva är aktörer i scenrum efter scenrum som minns ett brokigt La Serenissima. Och samtidigt en stad som tjurigt stolt ignorerat industrialismen och nu är en given förlaga världen över när den postindustriella epokens nya stadsrum ska byggas.


Om Sverige hade en lika rik byggnadshistoria som Italien så hade vi kanske också vågat stå friare och med Dal Co insett att historien aldrig kan fungera som projekteringsinstrument: historien bär inte på några lösningar, historien kan endast ifrågasätta och problematisera vårt förhållande till samtiden. Men bland de projekt som passerar nålsögat och blir byggda så ligger byråkratins LOU, (Lagen om offentlig upphandling), som en tung svettig hand över ritningarna, den ser till att det mest kännetecknande är just uttryckslösheten och det slätstruket homogena. Visst, vi adderar lite modernism, en gnutta klassicism, kanske en antydan till något lite mer internationellt eller åtminstone danskt? Men inte som uttryck för innehåll och funktion, utan som en form som just därför kunde vara något mer. En stor del av skulden ligger på byggherrarna, inte minst byggoligopolets stora aktörer som bygger för att snabbt sälja av till av de själva bildade bostadsrättsföreningar. Inte undra på sedan att den ansiktslösa kvartalskapitalismen producerar ruttnande mögliga hus med enstegstätade fasader, och döda stadsmiljöer som endast handlar om att tränga in så många som bara möjligt under godtyckligt innehållslösa motton som förtätning och blandstad.


Fast när Veidekke och Stockholms Handelskammare publicerade rapporten Stockholmsregionens utmaningar menade även de att nyproduktionen ligger ur fas med efterfrågan, vi bygger bostadsrätter för den traditionella kärnfamiljen medan det främst är ungdomar och nyanlända invandrare som fyller storstädernas ständigt växande bostadsköer. Och för dem är all nyproduktion för dyr oavsett om det är hyres- eller bostadsrätter. I annan undersökning pekar Fastighetsägarna, Swedbank och NCC på att 59 procent av unga mellan 18 och 35 år i Stockholm dömer ut att dagens utbud, det svarar inte mot deras krav. Nära hälften av de yngsta kan tänka sig bo på endast 25 kvadratmeter bara de får bo centralt i staden, andra vill bo i en moderniserad form av kollektivhusboende. Haussade Utopia är ett av få arkitektkontor som insett att lösningen på bostadsbristen inte är att bygga snabbt, billigt och dåligt.


- De som idag står utanför bostadsmarknaden har inte råd att bo i nyproducerade bostäder, anser Utopias vd Emma Jonsteg. Det finns inte en chans att bygga bort bostadsbristen med de regler och villkor som gäller. Bostadsbidraget har inte höjts sedan 1997 och allt tal om flyttkedjor har kommit av sig. Byggherrarna saknar ekonomiska incitament, och samtidigt ska allmännyttan producera allt på marknadsmässiga villkor. Fram tills nu har allt tal om statliga subventioner varit tabu. 


Tillsammans med byggherren Järntorget hoppas Utopia få bygga sitt första KomBo-projekt i Sundbyberg. Ett kollektivboende som är något billigare, men inte sämre. Och som kan byggas i bullriga miljöer eftersom bostäderna inte är enkelsidiga, sovrummen kan förläggas till den tysta sidan. KomBo kan också förändras över tiden, från att man bor samman i ett gäng till att man tar bort väggar och skapar större lägenheter på samma sätt som i rosade Tietgenkollegiet i köpenhamnska Ørestad.


- Man stirrar sig blind på att pressa produktionskostnader och ytor, men det måste finnas en begränsning på hur långt man kan gå. Varför inte tänka tvärtom? Varför inte bygga stort och dela på flera? Då kan vi klara tillgänglighetskrav, få till ordentliga badrum och kök, och stora gemensamma rum som man kan utnyttja tillsammans. Då slipper man den här frustrationen med att tvingas bo trångt bara för att man har begränsade ekonomiska resurser.


- Problemet med regelverket är att bygger man över 55 kvadratmeter så krävs det föräldrasovrum med plats för dubbelsäng och barnsäng. I somras mjukades reglerna visserligen upp lite. Nu är det möjligt att bygga många mindre sovrum i en större bostad förutsatt att det är avsedda för unga och studenter. Men hur länge är du ung? Varför inte för alla?


Ett annat nytänkande projekt från Utopia, i samarbete med Veidekke Bostad, är ett annorlunda stadsmiljöinslag med de planerade stadsradhusen vid Högalids kyrka. Och kanske är det så enkelt som att bejaka mångfalden, inte stora lamellhus om minst 200 lägenheter som oligopolen insisterar på, utan mindre projekt av små och medelstora byggherrar likt de som en gång byggde våra städer? Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson, som leder den statliga utredningen Gestaltad livsmiljö - en ny politik för arkitektur, form och design, antyder något åt det hållet när han talar om ett processuellt istället för ett linjärt tänkande. Utredningen ska återigen argumentera för att stat och kommun ska vara ett föredöme. Men idag handlar det inte om att försvara vår design- och arkitekturtradition utan om att arbeta inifrån, synliggöra normer och vara en del av utvecklingen och lösningarna på problemen.


- Modernismen är på väg ut, och även dess redskap som vi länge arbetat med. Samtidigt tycker jag att vi bygger välfärden rätt styvmoderligt idag, det är ofta lägsta pris som gäller. Om du avstår från arkitektur och design så får du inte hela lösningen. Och man ska inte ta urbaniseringen för given, om våra städer inte har sin grund i människors drömmar, om bostadsmarknaden inte fungerar, då är det inte givet att man stannar där.


Arkitektur handlar kanske mest om ambitionsnivån, att skapa något som vågar beröra på alla plan, inte endast på plånboksnivå och ytligt visuellt. Och lösningen är rätt enkel. Om nu arkitektur är en slags brukskonst så behövs det fler öppna arkitekttävlingar där arkitekter får chansen att visa vad som är möjligt. Inte utifrån andra tiders förlegade behov, utan utifrån vår egen samtid. Och inte endast att bygga utifrån räknenissars kostnadskalkyler där allt genast ska räknas hem. Som om vi inte hade andra behov än snabb och billig konsumtion. Kanske inser vi då att arkitektur är en konstart som förvandlar fattigdom till rikedom.


Publicerad i Rum 2015

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©