journalistik&fotografi

Funderingar kring dödens ritualer


En gravsten? Ens brända aska i anonym minneslund? Eller växla upp från stel svart sorg till holografiska projektioner, eller ännu hellre framtida upptining till evigt liv?


Assistens kirkegård, Nørrebro, favoritplats i Köpenhamn. Helt på tvärs med svenska naturromantiskt strikta arkivlådelika kyrkogårdar. Rörigt kaotisk med bortglömda gravar mellan gräsplättar och buskage flitigt använda för picknick och älskog. H C Andersen och Søren Kirkegaards gravstenar samsas med enklare dito med inskriptionen bedstemor: inget namn, möjligen födelse- och dödsdatum. Och här min egen gravsten bland gyllene multnande höstlöv. Svart polerad diabas. Inhuggen förgylld skrivstilstext. Here lies Leo. En påminnelse om att livet endast en tillfällig gnista som tänds och släcks under årmiljonerna. Har Gédéon rätt i Jean-Luc Godards film Adieu au langage: är talet noll och oändligheten människans största upptäckter, eller snarare insikter? Eller är det sexet och döden, som flickvännen Josette påstår? Eller språket självt? Döden bräddas av sex om man får tro vetenskapens auktoriteter, både förutsättningar för nästan alla arters överlevnad. Celldöden tar vid direkt efter befruktningen för att ge oss rätt form, utan död inget liv. Och utan kroppens förprogrammerade celldöd skulle vi alla paradoxalt nog dö av cancer. Självklart finns undantag i en medusa som kan backa sitt liv till födelsestadiet och börja om från början. Nackdelen och kanske förutsättningen för odödlighet är dock avsaknaden av fullt utvecklad hjärna. Det är bara att inse att döden är ofrånkomlig, frågan är hur vi går hädan.


I islam och i judendom ska ens lekamen försvinna så skyndsamt som möjligt. För tiibetanska Vajrayanabuddister är kroppen bara ett tillfälligt käril att stycka och slänga ut till gamar som snabbt sluter naturens kretslopp. Hos Toraja på indonesiska Sulawesi lever ens ande dock kvar i byn ett tag, man påstås vara opasslig och sängliggande för att som mumifierad kvarleva vid festligheter bäras runt påklädd och allt. Först långt senare hamnar kistan i klippgravar eller fritt hängande under utskjutande klippspetsar. Betydligt långsammare i sokushinbutsu med munkar som efter tio års självsvält mumifieras. Och när utrymmet för fler kistor i jorden tryter, låt koreanska Bonhyang förvandla kremeringsresterna till färggranna pärlband. Eller spara, som Australiens aboriginer, de rödockramålade skelettdelarna, inte helt olikt katolska kyrkans relikskrin. Eller låt italienska designduon Capsula Mundi begrava dig i fosterställning i säck av nedbrytbar plaststärkelse med liten stickling som föder nytt liv ur komposterbar död.


Fast om man nu har extremt mycket pengar så kanske odödlighet kan köpas, vi är ju ändå fostrade i en modernistisk tradition där realism står över myt, döden som något ovälkommet obegripligt anakronistisk. Vi hatar våra åldrande läckande kroppar och försöker med alla medel försöker få dem förbli tjugoårigt perfekt vältränade välstöpta renrasiga raka vägen ned i kistan. Stormrika Silicon Valley entreprenörer som Peter Thiel och Ray Kurzweil drömmer framtida återuppståndelse och respit från döden hos Alcor i Scottsdale, Arizona. Frys ned hela kroppen $200 000, endast hjärnan $80 000. Lite trixigt att påbörja nedfrysningen till minus 196 grader innan man dör, eutanasi är dessvärre olagligt i USA där döden ses som ett kliniskt faktum och inte som reversibel process. Walt Disney vågade inte, men när Kim Suozzi diagnosticerades med en hjärntumör 2011, sponsrade Alcor 23-åringen hennes infrysning och belönades med stort uppslagen snyftartikel i New York Times, ett återupprättande av den tidigare så kvacksalveristämplade kronikern. Men tappade man huvudet? frös man ner för snabbt? Inte mycket kvar att återuppväcka i framtiden, och även om skulle lyckas så väntar kanske en variant på Dennis Potters sista film Cold Lazarus: hans alter ego vaknar upp efter 400 år för att tappas på äkta upplevda historiska minnen i en helt artificiell värld. Alternativt laddar man ned själen sin i datorn för att kunna besvara barnens och vännernas alla frågor från andra sidan. Mr Kurzweil räknar med att vi blir ett med maskinerna när AI:n blir en realitet och nanoteknik bygger om våra kroppar till odödlighet. Inte helt olikt Zaha Hadid som redan nu lever vidare som en slags arkitektvärldens AI, med ett trettiotal projekt att förverkliga postumt och med Zahas formspråk som levande parametrisk designgenerator


Alla drömmar om odödlighet från faraonernas Egypten till ISIS’ självmordsbombare har dock än så länge misslyckats till etthundra procent.. Och att gå på begravning i dagens Sverige är oftast en ändlös procession av återhållen sorg. Några ord av en präst som inte har en aning om vem som gått bort. Delade minnen. Tårar. Allt byråkratiserat in i minsta detalj framför den slutna kistan, de obligatoriska blommorna, arvstvister och sedan ett helt livs alla prylar till återvinningen. Det moderna projektet ersatte Gud med individ, inte så helt apart att då som en Hans Kristian Rausing strunta i alla konventioner och leva vidare med döda frun i ett drogrus, vackert återberättat i lysande mörk kärleksfylld kammaropera Stilla min eld med libretto av Kerstin Gezelius och Alexander Onofri, och arior av Nicolai Dunger. Skapa din egen DIY-begravning med ABBA-låtar och legokors. Eller helt anonymt med endast kantor och präst närvarande i ensamhetens Sverige.


På flyget till Los Angeles läste jag för länge sedan om företaget Virtual Celebrities i LATimes. Jeffrey Lotman jagade talanger på Forrest Lawn, en av LA:s största kyrkogårdar, istället för att som far sin kränga hamburgerkött till McDonald's. Varför inte döda filmstjärnor nytt liv på vita duken? Dödsboet som förräntar sig tusenfalt och Marlene Dietrich med en ny Oscar? Jag invände: varför låta goda skådisar ge liv åt döda via en digital klon? Varför inte 3D-animera vanliga människor? Katoliker minns ju de sina med enkla fotografier på sina gravstenar, varför inte ta steget in i framtiden med holografiska projektioner som tänds och får liv om natten. Som berättar om livet, drömmarna, besvikelserna. Och när vi ändå håller på: varför inte också gravöl där man själv sitter med, varför vänta med att samlas tills man själv gått bort? Ett gravöl där man i goda vänners lag stilla eller berusat går hädan. Jag hade haft mitt på det torra om Jeff nappat på mina idéer, fast han var mer intresserad av att skapa ytterligare en reklamfilmsnutt med återuppväckt Clark Gable och Groucho Marx som förutseende nog frågade: ”Vem tror du på, mig eller dina ögon?”


Mina två starkaste intryck har sitt upphov i det forna Östeuropa format av en modernistisk ateistisk tradition förnekande döden inte minst efter världskrigens av människan själv iscensatta massmord. Ungerska Ákos Maurer Klimes och Péter Kucseras gravsten på milanomässans Salone Satellite 2010: stor stenhäll med urgröpt kors som efter regnet förvandlas till en vattenspegel reflekterande sol, moln och grönska. Poetiskt och med en helt annan verkshöjd än svenska designskolors jakt efter nya typsnitt till gravstenar. Och så förstås utställning Hotel Polonia, guldlejonpremierad på arkitekturbiennalen 2008: en konkursad SOM-designad glasskyskrapa i Warszawa fylls av de dödas urnor, enligt Kobas Laksa en självklar minnesplats mitt i staden. Ett ifrågasättande av en tillväxtmyt som drömmer framtid och förnekar historia, som gör spjärn mot det moderna projektets besatthet av evig perfektion: skinande rena ytor som förpassas till växande sopberg efter minsta lilla repa. Och är inte dödens riter och hur vi hanterar sorg ett designområde som ifrågasätter modernismens skönhetsbegrepp och som bara väntar på att upptäckas för att fyllas med nya idéer bortom alla kommersiella begravningsmässor världen över? I brist på bättre idéer planerar jag mitt eget gravöl med New Orleans’ jazz och allt innan jag kryper ned under min redan resta sten på Assistens kirkegård.


Publicerad i Rum, 2016


START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©

Kammaroperan Stilla min eld hade urpremiär 15e oktober 2016. Regi: Kristofer Steen. Musik: Fredrik Högberg & Nicolai Dunger. Libretto: Kerstin Gezelius & Alexander Onofri. På bilden Linus Börjesson och Annie Fredriksson.