journalistik&fotografi

Var finns den gröna arkitekturen?


Inte bara trä som ersätter betong, lite solceller och värmeväxlare, utan just arkitektur. Ny teknik som ger nya former, men också en estetik som utgår från naturen. Ett av de mest radikala experimenten är arkitekten och politikern Stefano Boeris Bosco Verticale, två höghus helt täckta med träd.


- Ett hus blir knappast grönare än så här! Vi planterar nästan tusen träd på balkongerna. Fler än hälften är högre än 2,5 - 3 meter och kommer att växa sig 8 meter höga, tillsammans motsvarar de en skog på nästan en hel hektar.


- Idéen fick vi när kontoret besökte Dubai för flera år sedan för att diskutera skyskrapeboomen världen över. Skyskrapor är sällan miljövänliga och ändå byggs det bara fler och fler som är högre och högre. Här finns utrymme för hållbara lösningar och nog behövs det verkligen ett miljötänk. Men skulle man inte kunna skapa en grön arkitektur som är något mer än bara teknik? Varför inte satsa på enbart träd och en fasad som är något av ett växtelement i sig?


På Bosco Verticales alla balkonger vajar de fortfarande rätt små träden för en svag bris. De skira lövverken ger skugga i det intensiva solljuset om sommaren, vintertid faller löven och släpper in mer ljus från en grådisig himmel. Fasaden lever med årstiderna. Och även om det inte är någon riktig skog så ger lövprasslet och de lätta grenverkens nätta rörelser av en på landet känsla samtidigt med en helt ny stadsupplevelse som dessutom dämpar ljudet från Milanos alla ettriga mopeder och envetna biltrafik.


Stefano nämner själv Ovidius berättelse om nymfen Dafne. När både hon och Apollon träffats av Eros pilar, den ene av den guldförgyllda, den andra av den blyspetsade, blir han galet kärlekskrank och hon än mer blyg. Dafne flyr som ett skräckslaget rådjurskid för att i sista stund räddas av sin far flodguden. Han bevarar hennes oskuld för evigt genom att förvandla henne till ett lagerträd. Men Stefano nämner också Reyner Banhams idéer om en arkitektur som hanterar vädrets makt och skänker bekvämlighet. Och också vår längtan till natur och skog, som Henry David Thoreau i sitt Walden, där han förvisso smet in nog så ofta till byn intill för att träffa folk på krogen. På samma sätt vill Bosco Verticale fånga upp det milanesiska sena artonhundratalets murgrönetäckta husfasader och takterrasser i en moderniserad variant.


Fast det är inte lätt att bygga en skog på höjden. Stefano har blivit vän med botaniker, landskapsarkitekter, kemister, etologer för att inte tala om professor Bodo Ruck i Freiburg som bland annat är expert på växters aerodynamik. Högst upp mellan de 78 respektive 100 meter höga huskropparna kan det bli rätt blåsigt, även om Milano på gott och ont inte är särskilt vindutsatt.


- Jag är inte någon växtexpert utan främst arkitekt, men jag har fått lära mig att varje enskilt träd, hur högt det är, vilken trädslag vi väljer och hur de placeras i förhållande till de andra spelar en viktig roll. Det påverkar mikroklimatet och hur mycket fukt vi får. Blandningen av löv- och barrträd är minst lika viktig, både vad gäller solavskärmning och hur vi lyckas åstadkomma ett mikroklimat även vintertid.


Den primära idéen är förstås att en hel hektar skog placerad på höjden ska producera syre och rena luften från trafikdamm och mikropartiklar med hjälp av en växtinklädning av de höga huskropparna. Men det är minst lika viktigt hur lövverken filtrerar ljuset sommar- respektive vintertid. Och han erkänner själv att den här enkla och inte särskilt tekniskt krävande lösningen kan tyckas närmast banal, något han också har blivit anklagad för, men som han menar är en nödvändighet för att projektet ska fungera. Merkostnaden jämfört med ett vanligt höghus är endast 5 procent i en budget om 65 miljoner euro.


- Ett av problemen har varit tyngden av inte bara träden utan också all jord som går åt. Balkong- och växthusjord är för lös, och planteringsjord visade sig alltför tung, så tillsammans med botanikerna har vi experimenterat fram en jord som väger cirka 1 400 kilo per kubik. Lådorna, där rötterna inte endast behöver djup utan framförallt horisontellt utrymme för växa, har vi utrustat med ett nät längst ner som förankrar rötterna och som gör att träden kan motstå plötsliga kastvindar.


- Jo, det kommer att finnas fruktträd också, inte minst körsbär. Och vi har ju även samtalat med etologer, kan il Bosco Verticale ha någon effekt på fågelbeståndet i Milano? Jovisst, menar de och har blivit helt begeistrade. Nu ska vi planera fågelbon också...


Stefano Boeris kontor är raka motsatsen till de två supermoderna höghusen och deras luftiga och öppna lägenheter. I mina ögon ser det ut som en gammal murrig lägenhet med rum i fil, alla fyllda av böcker från golv till tak. Stefano skrattar och berättar att de 25 rummen alla var utrustade med bidéer tidigare, här var inte hotell utan bordell. På väggarna i hans rum hänger omslag till tidskriften Domus i originalstorlek i starka, mättade färger. Under flera år var Stefano den anrika arkitekturtidskriftens chefredaktör precis som en gång i tiden Gio Ponti vars egen skyskrapa, il Pirellone, står bara några kvarter från Bosco Verticale.


- Milano har en intressant höghushistoria, och Pontis Pirellone är helt klart den vackraste. Torre Velasca av BBPR är nog den mest varierade till innehållet och min egen favorit är Magistrettis bostadsskrapa Torre del Parco vars detaljer och interiörer slår det mesta. Höghusen är en del av Milanos historia och jag uppskattar att kommunen nu tar fatt i femtiotalets visioner i den här stadsdelen, även om flera höghus kvalitetsmässigt är föråldrade redan innan de är färdigbyggda.


Stefanos projekt är inte tänkta som två ensamma nedslag i Milanos smogstinna trafikmiljö bland alla andra skinande höghus. När han häromåret hamnade på en stark andraplats i vänsterdemokraternas primärval till ny borgmästare, drev han idéen att bygga en grön ring kring Milano, lite på samma sätt som runt Tysklands storstäder och här i Norden. Men BioMilano skulle inte ta mängder av mark i anspråk med villamattor och förortsbebyggelse, utan med moderna effektiva förtätande lösningar. Samtidigt skulle 60 övergivna lantgårdar få nytt liv som grannskapsprojekt. Bosco Verticale motsvarar med sina två höghuskroppar hela 6 hektar villakvarter och 1 hektar skog. Och Stefano hävdar att det inte räcker med tekniska ofta skattesubventionerad lösningar med grön teknik, oavsett om det nu är värmeväxlare, trähusbyggnation eller solcellsfasader. Det gäller att ta ett större grepp som förenar nödvändigheten med att leva i en förtätad innerstadsmiljö med vår längtan till trädgårdsliv i stadens utkant.


Och han låter lite som en blandning av miljö- och vänsterpartist när han förklarar hur man ska lyckas göra mer med mindre resurser, något som Italien länge har haft som en specialitet. Han tar Achille och Per Giacomo Castigliones Arco från 1962 som ett lysande exempel. Den lilla ljuskällan som hänger från ett böjt stålrör förankrat i ett rejält marmorblock är en modernistisk klassiker, men också en helt ny typ av belysning åstadkommen med tre enkla ingredienser. Den nuvarande krisen är den allvarligaste sedan trettiotalets depression, och enda lösningen enligt Stefano är just att göra mer med mindre. Det är omöjligt att backa och återskapa en annan tid, men vi måste tänka annorlunda.


- Jag har alltid varit politiskt engagerad. Och jag menar att politik idag innebär att man gång på gång konfronteras med hur staden byggs, oavsett om det handlar om kultur eller socialpolitik, du måste hantera stadsrummet: flytta avgränsningar, flytta funktioner, skapa nya offentliga platser, skapa nya relationer mellan människor. I mitt arbete som kulturborgarråd har jag jobbat som arkitekt, och inte minst som stadsplanerare.


Och planeringen av Bosco Verticale stötte redan från början på motstånd från inte mindre än Stefano själv. På platsen för de två höghusen låg La Stecca, en övergiven industrilokal som tagits över av konstnärer och hantverkare, men också av missbrukare. Ett ställe som hade potential att bli supercoolt, men också superfarligt. Riva eller bevara? Stefano tvekade, men beslöt till slut att anta utmaningen att bygga ett ekologiskt experiment istället. Men La Stecca har återuppstått på nytt vilket var ett villkor för att han skulle anta höghusprojektet.


Jag är förstås tvungen att fråga Stefano vad han som mångårig arkitekturkritiker tänker om sitt eget projekt efter att han så entusiastiskt har beskrivit sitt projekt. Han småler men tvekar inte att ge sitt omdöme.


- Rent estetiskt är det inte särskilt raffinerat eller sofistikerat, absolut inte. Det är två huskroppar helt enkelt. Jag har försökt arbeta med balkongernas placering och hur de skapar ett närmast grafiskt uttryck, men jag har fått gå med på många kompromisser med amerikanska Hines som är byggherre. Jag var på vippen att hoppa av, men jag anser att experimentet är så pass viktigt att det måste genomföras.


Bosco Verticale är förstås inte unikt, flera arkitekter arbetar med att skapa en grön arkitektur som är mer än endast teknik. Den malaysiske arkitekten Ken Yeangs idéer om gröna skyskrapor har inspirerat inte minst Foster & Partners, men det finns betydligt mer avancerade lösningar hos François Roche, Philip Beesley, Sulan Kolatan, Zaha Hadid, bara för att nämna några. Och det är kanske tid att lämna drömmen om trädgårdsstaden bakom oss, samtidigt som dess krav på park och trädgårdar ändå infrias, fast nu i en tätbyggd stadsmiljö. Just lösningen med en integration av växtlighet i byggnader har blivit en utmaning, inte minst efter den franske botanikern Patric Blancs samarbete med arkitekterna Andrée Putnam respektive Jean Nouvel. Amerikanske LTL Architects för Greenwich South på Manhattan föreslog bland annat att ett parkeringsgarage skulle konverteras till ett gigantiskt växthus. I samma stad vill arkitekten och kritikern Michael Sorkin med projektet New York City (Steady) State frigöra gatuyta från bilismen till förmån för lokal odling. Varför inte göra New York självförsörjande med mat, energi, sophantering, vatten- och luftrening? Holländska MVRDV har tillsammans med spanska MGAARQTOS räknat på Torre Huerta, ett 21 våningar högt trädbestyckat hus med utskjutande balkonger i Valencia. Ett småskaligare men genomfört projekt är Triptyques Harmonia 57 i Sao Paolo där växter intagit den porösa betongsfasaden. Och en arkitektur som reagerar på årstidernas växlingar är rätt fascinerande, plötsligt så blir husen själva en del av park- och grönområden. Desto mer intressant är att den också i grunden ifrågasätter modernismens estetik: Drömmen om det avskalat sparsmakat geometriskt perfekta går i graven, istället är det naturens till synes improviserat disharmoniska ständigt föränderliga uttryck som gäller. Men det ger förstås en del oväntade problem enligt Stefano Boeri.


- Vad händer när grannens träd hänger in över din balkong? Sågar du ned det? Kommer folk börja stämma varandra hit och dit?






Bosco Verticale består av två höghus om 18 respektive 26 våningar. Det lägre, 78 meter höga, huset är bestyckat med 257 träd och 1 500 buskar av ett trettiotal olika arter. Det högre, ett hundra meter höga huset har mer än 500 träd och 3 000 buskar av ett sjuttiotal olika typer, och dessutom 12 000 perenner.


Publicerad i Planering Malmö 2014

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©