journalistik&fotografi

Återuppståndelsen


Vår girighet och formidabla reproduktionsförmåga har dömt oss till undergång. Fast kanske ändå inte. Hoppet om en återuppståndelse spirar i den postantropocena designen.


Den mest poetiska och deppigaste skildringen av vår framtid möter jag på Fondazione Prada i Milano. Goshka Macuga i rollen som konstnär, samlare, forskare och curator. Låter mängder av konstobjekt fylla långsmala parallellt placerade bord. Ett alltför naturalistiskt post-coitus-par av John de Andrea. Två än naknare sammanflätade skelett av Marzia Migliora. Och Giorgio de Chiricos sorgsna brons av ett par sittande arkeologer. Människans framsteg frenetiskt framritade på ark efter ark av en robot. Människans tid på jorden är över. Från liv till död till staty. Robotar, androider och artificiell intelligens vårdar dess minne. I filmens och litteraturens science-fiction är det istället dystopin som regerar i en framtid där människan ändå förmår överleva på ett förgiftat av maskinintelligens erövrat jordklot. Det är bara att inse att vi lever i den antropocena epoken, en geologisk tidsålder där det är vi människor som förändrar vår planet till oigenkännlighet utan att bry oss ger upp alla anspråk på framtida överlevnad. Fast just nu är det inte vi som är hotade. WWF och Zoological Society of London uppskattar Living Planet Index 2016 att om fyra år så har två tredjedelar av antalet ryggradsdjur försvunnit jämfört med 1970. Elefanter, gorillor, gamar, grodor, floddelfiner, alla djur drabbas när urskog huggs ned och vildmark förvandlas till åkerbruk. Världshaven fyller vi med plast och allsköns utsläpp, vi breder ut oss och tränger undan allt annat jorden runt, endast 15 procent av jordens natur är skyddad. Trots att vetenskapsmän jorden runt är överens om att atmosfären tål en koldioxidhalt på maximalt 350 ppm år 2050, om nu inte växthuseffekten ska börja skena okontrollerat, så har vi redan nu placerat oss över 400 ppm. Vi är dömda att gå samma öde som dinosaurierna till mötes.


Men inte ska vi vara så defaitistiska. Återuppståndelsen hägrar. Fast först ett fullständigt ifrågasättande av designbegreppet. Att arbeta med ”döda” material som metall, glas, plast, trä är passé. Dags för intelligent design. Fast inte i religiös tappning. En design skapad tillsammans med vårt jordklots andra levande väsen, av oss alla, för oss alla! Nya material som inte är passiva utan som interagerar. Nere i Kungsträdgårdens tunnelbanestation livnär sig ett helt litet ekosystem på luftföroreningar, hitintills okända svampar frodas i artificiellt ljus och skitig luft. Och inte bara olika typer av organiskt liv, utan också digitalt uppkopplat till virtuella världar. Låter utflippat flummigt? Knappast. Efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima funderar mykologen Paul Stamets över hur svampar absorberar radioaktivitet. Varför inte låta svampen koncentrera utsläppen till hanterbara mängder och radikalt minska de jordmassor som behöver deponeras för årtusenden? Svamparna trivs och vi blir av med skiten. Stamets har använt ostronskivlingar till att neutralisera oljeutsläpp till lands och till havs. Andra svampar istället bryter ned PCB, nervgas, cancerceller och fågelinfluensavirus. Och diskuterar vi förarlösa bilar så står inte längre bildesignen i fokus, det är inte formerna som säljer in nya sätt att transportera, bilen blir en av många ingredienser i en delningsekonomi där digital intelligens förutsäger behov och anpassar utbud. Inte blind tillväxt på planetens bekostnad utan helt nya ekosystem där designens objekt förvandlas till intelligenta subjekt, där inte individen står i fokus utan hur den interagerar med andra både mänskliga och ickemänskliga livsformer. En design som både bygger och har ett eget liv.


- Vår tids design har destinerad för soptippen som slutmål, hävdar Betti Marenko som undervisar i produkt- och industridesign på Central Saint Martins i London. Allas stora dröm är att skapa en ny stol för flera tusen punds, det är ju ren dödslängtan, så totalt närsynt. Jag vill få mina studenter höja blicken och tänka kritiskt oavsett om de ska bli formgivare, biologer eller historiker.


- Design ses oftast som ett verktyg som ska göra livet lättare och ge oss en bättre värld. Man ser design som problemlösare med fokus på människors behov. Men på designutbildningar ifrågasätts nu användarcentrerad design och vi diskuterar digitala animerade produkter som kan agera på egen hand, en förutsägande intelligens som förebådar en kommande artificiella intelligens.


Betti Marenko inleder sina föreläsningar likt da Vincis vitruvianska man. Händerna rakt ut. På varje arm en kraftig tatuerad pil. Allt tal om användaranpassning, medborgarinflytande och liknande missar vår tids utmaning. Alla mobila datorobjekt vi använder oss av i vardagen, från smartphones till iWatches innebär att objekt blir händelser: rum blir tid, form blir formation, formande blir modulering. Marenko kallar det för ett morfogenetiskt perspektiv inspirerat av biologins diskussion om hur en organism utvecklar sin form genom kontrollerad celltillväxt och celldifferentiering. Och hon är inte ensam om att diskutera designens relation till materialitet. Inte längre form och funktion anpassat till oss människor, istället talar neuromorfa digitala subjekt som tillsammans eller utan oss överlever på klotet. Liv inte nödvändigtvis kol- utan även silikonbaserat i en teknodigital värld som förutser och växer till sig inte bara efter våra utan hela planetens behov.


- Majoriteten av vår planets invånare är ju inte människor, vi har liv långt nere i världshavens djup, hela biosfären och långt ovanför den. Människan är inte den enda och säkert inte den viktigaste levande organismen på jorden. Liv är inte nödvändigtvis organiskt, liv är inte ett mål i sig. Liv är möjlighet till skapande och framtidens design är inte problemlösning, utan ett problematiserande av det redan existerande.


Ross Lovegrove, Marcos Novak, Sulan Kolatan, Philip Beesley, många arkitekter och designers räds inte det komplexa. Ta brittiska Agatha Haines som vill mer än att duplicera organ med bioprintning, som skapar nya förbättrade som kan motverka sjukdomar och defekter. Utforskar hur vår hjärna skulle anpassa sig till annorlunda anatomiska strukturer. Hur det biologiska och digitala sammansmälter i nya än så länge helt främmande livsformer. En designstjärna som Philippe Starck har också anammat bio-, gen- och nanoteknik efter att som ung förläst sig på Philip K Dick. För några år sedan blev han helt i gasen och förklarade för mig att civilisationer inte är eviga, vi kan överleva med dematerialiserade produkter i en helt ny värld. Designens framtid är att bygga om våra kroppar.


- Vi har blivit våra egna gudar, vi kan låta drömmen gå i uppfyllelse. En dag kommer vi kunna säga till våra barn: 'Se, din far och miljontals människor har skapat det här, nu har ni fantastiska verktyg, en fantastisk makt att skapa en ny civilisation, en ny historia, något alldeles nytt!' Och vi har inte en aning om vad det kan bli!


- Det är precis som när de första livsformerna dök upp för miljarder år se'n, dom hade ingen aning om vad de skulle utvecklas till, det är det som är så häftigt! Men nu måste vi föda, vi har burit så länge på det nya, nu kan vi inte hålla fast vid vårt djuriska förflutna, framtidens skönhet ligger i att bli mutanter!


Betti Marenko citerar filosofkollegor som Giorgio Agamben och Gilles Deleuze: människan är inte en klart definierad biologisk art, snarare en konstgjord varelse som hela tiden producerar och bekräfta sig själv. Vi definieras inte utifrån alla kroppsorgan utan vårt handlande, vår förmåga att agera och förändra både oss själva och vår omgivning. Redan idag omdefinierar vi oss gång på gång, kultur är ju starkare än natur. Och vi är nog tvungna att våga bli något helt annat om vi, som de antropogena maskiner vi är, ska överleva i en postantropocen framtid där människan inte styr allena. Vi måste våga relatera till det icke-mänskliga oavsett om det nu är andra däggdjur, bakterier, insekter eller den teknodigitala världens artificiella portaler som kan utvidga och addera till våra sinnens rätt begränsade uppfattningsförmåga. Människan kan återfödas på nytt och kan på ett tekniskt plan fungera som katalysator för det icke-mänskliga oavsett hur det manifesteras.


- Javisst, du har helt rätt, även om alla våra digitala hjälpmedel kan förutsäga våra behov och ge oss en ny relation till tid och rum, och delaktighet i världar bortom vardagen, så är ju iPhone hopplöst daterad. Jag är så less på allt detta scrollande, det är designens död om man inte går vidare. Vi tror att maskinerna ska ta över och låter Hollywood hantera vår Terminator-ångest. Men det handlar inte om dystopier utan om att vi rätt odramatiskt kan leva tillsammans med intelligenta maskiner, det värsta vore om de helt skulle ignorera oss!




Publicerad i Rum januari 2017

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©