journalistik&fotografi

Zaha Hadid in memoriam


Presslunch på Louisiana anno 1993. Solen lyser upp smørrebrød och ölbuteljer. Ingen tar notis om Zaha Hadid, hon ser rätt nöjd ut helt för sig själv. I utställningen På kanten av kaos presenteras hon som en av arkitekturens nya unga trendsättare, en irakisk prinsessa utbildad i London som hävdar att arkitektur är konst i tid då allt reduceras till minimalistisk funktion eller postmoderna pastischer. 


Ännu en av dessa pappersarkitekter som får nöja sig med att sälja fascinerande skisser på konstgalleri. Hon berättar entusiastiskt om sin expressionistiska brandstation vid Vitras möbel- och museianläggning i Sydtyskland, ett av hennes allra första verk. Helt på tvärs med modernismens strikta ideal hävdar hon en aggressiv estetik där livet självt mitt i samtidens pulserande kaos triggar helt nya typer av rumsgestaltning. Istället för en tillbakablickande nostalgisk arkitektur ville hon låta arkitekturen bli en del av en samhällelig förändring. När jag tolv år senare träffar henne igen vid invigningen av impressionistmuséet Ordrupgaard inte långt från Louisiana, så är hon en av arkitekturens mest lysande världsstjärnor och lika mycket av en ikon som hennes egna byggnader. Året innan har hon som första kvinnliga arkitekt någonsin belönats med Pritzker-priset, arkitekturens Oscar. Hon liknar en rasande Mae West när hon ondgör sig över att golvfinishen inte håller måttet och vill ställa in invigningen, samtidigt väntar lysande recensioner för hur byggnaden böljar fram och bryter av mot det kuperade landskapet med sin mattsvarta formgjutna betong. Hon fortsätter vår diskussion exakt där den gjorde halt gången innan: då ville ingen beställa hennes projekt, nu är hon, Frank Gehry, Coop Himmelb(l)au medial högvaluta. När jag invänder att arkitekturen tenderar till att bli marknadsföringsobjekt säger hon sig vilja fokusera på stadsplanering och nya typer av offentliga rum, en arkitektur som är mer än fasader, istället sömlöst integrerad med landskap, stad och samtidskultur. Det som mest fascinerar mig, inte minst när jag återigen träffar henne vid invigningen av konstmuséet Maxxi i Rom, är hennes experimenterande med en ny typ av rumsgestaltning där ett sekel av filmkonst och senare också vår digitala tidsålder och dess dataspel radikalt har förändrat vår rumsuppfattning. Arkitekturhistoriens räta vinklar och neutrala perfekt proportionerade rum är lika främmande i Maxxi som i Zahas andra byggnader, istället smalnar rummen av för att sedan expandera, man sugs in i sekvenser av pauser och rörelse. Vad som bär och är buret är ointressant, insida blir utsida, arkitektur är inte längre objekt utan plats när datorn som det ultimata ritverktyget gör allt möjligt. Ett liv mitt i den internationella arkitekturscenens rampljus har förstås rönt kritik, och kanske än mer för att hon var framgångsrik kvinna. När alla dödsfall under bygget av bland annat Hadids al-Wakrah-stadion inför fotbolls-VM i Qatar uppmärksammades, svarade hon att arbetsförhållande var myndigheternas ansvar, inte hennes. Att den arkitekturrevolution som Zaha Hadid stått i bräschen för gått Sverige helt förbi är förstås mer än pinsamt, vårt livligt debatterade arkitekturmuseums existensberättigande undergrävs förstås bara ännu mer av att man fortfarande inte fått till någon utställning. Zaha Hadids för tidiga bortgång är en stor förlust för en nytänkande konstnärlig arkitektur som en gång för alla lyckats förpassa Vitruvius till historien.




Publicerad i Sds 2016

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©