journalistik&fotografi

Zaha Hadid på Dansk Arkitektur Center


Zaha Hadids första soloutställning i Norden överraskar med mer än ett utmanande formspråk. Utställningen på Dansk Arkitektur Center på Gamle Dok bjuder snarare på arkitekturforskning än ännu en förförande formuppvisning signerad av det internationella arkitekturavantgardet. 


Bland etthundratrettio 3D-printade skyskrapemodeller urskiljs allt från embryonala skisser till komplexa fulländade skapelser. Här svävar också tunna takskal och böljande strukturer som låter golv sammansmälta med väggar och tak till sömlösa skulpturer. Reklampelaren Turning Torso på andra sidan Öresund känns hopplöst föråldrad med sitt traditionella upplägg: en kärna med hissar och trappor, och våningsplanen staplade på varandra. När Zaha Hadids kontor ifrågasätter skyskrapetypologierna bygger man stad på höjden med parker, vertikala transportkorridorer, planlösningar som glider in och ur varandra i sammanvävda planlösningar, allt i en övertygelse om att en skyskrapa är mer av en stadsmiljö än en byggnad som skalats upp på höjden. På det viset blir arkitekturen också mer kontextuellt tillpassad när stad och landskap, historia och samtid vävs in i skissprocessen. Patrik Schumacher, som varit Zaha Hadids högra hand sedan 1988, finns på plats under invigningen och förklarar att datorn ger oss möjlighet att både simulera och bygga flexibla och dynamiska byggnader. Han hävdar att när Alberti skiljde gestaltning från konstruktion så valde renässansens arkitekter bort naturens former till förmån för symmetri och ordning. Framförallt den klassiska men också den modernistiska arkitekturen har arbetat med enkla former som skalats upp allt efter behov i vad som i den modernistiska skyskrapan blivit till en homogen och repetitiv struktur som utesluter differentiering och flexibilitet. Euklides geometri är dock ett alldeles för simpelt arkitektoniskt verktyg. Den parametriska designen kan däremot låta våra byggnader inspireras av biomimetik, kaosforskning och kvantmekanik. Om det behövs lite fler fönster eller solcellspaneler, eller plats för några tusen kontorsslavar till, så ritar man inte längre om allt för hand. De olika parametrarna är direkt länkade till ritprogrammen och simuleras fram i ständigt nya former. Och här finns en parallell till hur barocken inspirerad av Leibnitz infinitesmalkalkyl bröt sig ur det ordnat statiska.


Man får röra sig försiktigt mellan skyskrapemodellerna som ser ut att vara ett resultat av ett skulpterande lera snarare än i stål och betong. Och jag känner något av en skräckblandad förtjusning inför det både igenkännbara och främmande. Här antyds en fascinerande formvärld vars ursprung inte är science-fictionfilmernas drömmar om liv på andra himlakroppar, utan snarare korallrev, termitbon och vår egen planets outforskade havsdjup. Volymer som öppnar och sluter sig, bärande struktur som anatomiskt korrekt tjocknar till vid knutpunkter, som lämnar håligheter för hissar och skyhöga atriumhallar, byggnader där varje system utvecklar sin egen karaktär utifrån sin specifika funktion. Om postmodernismen återinförde berättandet i arkitekturen, och dekonstruktivismen bröt sönder den modernistiska lådan, så blev det ändå rätt ironiskt ytligt och spretigt kaotiskt. Den parametriska designen lovar betydligt mer än ny form för ett gammalt innehåll, och därmed berör utställningen på DAC lika mycket skyskrapans som arkitekturens framtid. Istället för att stelna i ett föråldrat formspråk så presenteras här en både en teknik och ett förhållningssätt som svarar mot vår tids efterfrågan på mer komplexa mångfasetterade och samtidigt miljömässiga lösningar. Och bland de sinnligt mjuka formerna passar jag på att konstatera att Arkitekturmuséet på Skeppsholmen ännu inte fått till en utställning som visar de möjligheter och utmaningar som ryms i den internationella arkitekturrevolution som till en avsevärd del präglats av Zaha Hadids arbete. Jag misstänker däremot att det finns en, om än kreativ, diskrepans mellan Patrik Schumachers övertro på den parametriska designens programmatiska funktionsintegrering som på positivistiskt manér förutsätter att allt kan mätas och kvantifieras, medan Zaha Hadids förhållningssätt är mer konstnärligt konceptuellt.



Parametrisk design är inte någon exakt definition utan ett samlingsbegrepp för användandet av avancerade datorprogram i gestaltningsprocessen när olika parametrar kan länkas till olika designinstrument. Istället för att rita om manuellt när program och funktionskrav förändras så kan datorn enkelt assistera i processen, samtidigt som nya möjligheter blir synliga. Den parametriska designen förutsätter däremot inte ett visst estetiskt språk, den gör det däremot enklare att imitera naturens komplexa och sammansatta strukturer och system.


Publicerad I Arkitekten 2013




START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©