journalistik&fotografi

Business as usual


Ok, de gamla tvillingtornen var inga formmässiga höjdare. De ultimata modernistiska kuberna. Eller emballagelådorna för Chrysler och Empire State Building, enligt några av dåtidens kritiker. Men visst det kan bli ännu tråkigare. Nya One World Trade Center är nästan helt färdig, en sextonårig kille har redan lyckats med bedriften att kränga sig genom avspärrningarna för att ta sig upp till spiran högst upp. Men varför ännu en obeliskfallos som tävlar i nihilistisk spegelglasarkitektur med de omgivande glaspalatsen? Som om dessa den globala finanskapitalismens högborgar tillsammans avmätt vill meddela: vi är helt transparenta, och samtidigt helt oåtkomliga, nifty, eller hur?


Vinden blåser kall från Hudson River och solen blixtrar till i de fasettliknande fasaderna. Reflexerna skär i ögat. Kön till minnesplatsen slingrar mellan byggarbetsplatserna där ännu fler glashus är på väg upp. Här utlovas inget unikt utom minnet av attacken den elfte september 2011. Inte särskilt olikt storstäder jorden runt, skyskrapan har blivit business as usual, en standardform, en intetsägande symbol. Desto mer intressant är de bilder som strömmar fram på min smartphone: eVOLO:s skyskrapetävling som just avgjorts. För nionde gången i ordningen presenterar unga arkitekter sina framtidsdrömmar i skyskrapeformat. Höga smäckra skapelser inrymda i bulliga glasbubblor. Jättelika maneter som vävar fram över stadslandskapet, eller sjöstjärnelika utbrott som vältrar sig ur byggnadsmassan. Mest intressant är tredjepristagarna YuHao Liu och Rui Wus ständigt växande skapelse, en koldioxidfälla som använder luftföroreningar till byggmaterial. Det går att ifrågasätta skyskrapan som ett simpelt staplande av våningar på varandra och som ett slentrianmässigt återskapande av förlegade byggnadstypologier.


Drömmen om förvandlingen av Ground Zero var rätt annorlunda för drygt tio år sedan. Det skulle byggas minnesmärke och det skulle byggas nytt. New Yorks dåvarande borgmästare Rudy Giuliani var en av dem som ville lämna Ground Zero helt orört tomt, som minne av alla som dog. Andra krävde exakta kopior av tvillingtornen för att visa att USA står orubbat starkt. Men redan dagarna efter 11:e september hade arkitekter från hela världen börjat skissa på nya, ännu högre skyskrapor. Vi vallfärdade till utställningen på Max Protchech Gallery och mötte en formexplosion utan motstycke. Det sena artonhundratalets skyskrapor i Chicago och New York räknade tio, kanske tjugo våningar, ibland med änglar i fasadutsmyckningen för att ge en mer hisnande känsla. Nu var det dags för tagliatellevindlande skapelser och våg- och lodräta byggelement staplade på varandra. Twin Towers var helt passé, Minuro Yamasakis gigantiska arkivlådor fyllda av kontorsslavar och mellanchefer från början av sjuttiotalet förkastade som modernismens ändpunkt. Nu efterlystes istället en arkitektur som speglade alla de liv som förlorats, en ny symbol för New Yorks hela mångfald och inte minst en ny fixpunkt för världens urbana undermedvetna. Alla protesterade när hamnmyndigheterna visade upp bleka förslag från sex anonyma arkitektkontor något år senare. New York Times kanaliserade ilskan och kontrade med en egen arkitekttävling. När sedan arkitektureliten bjöds in att tävla kördes juryn över efter att Daniel Libeskinds förslag vunnit guvernör George Patakis entusiastiska bifall. Hade han inte med judiska muséet i Berlin visat att arkitektur kan relatera till minne och vara narrativ, att den har kraften att berätta om en stads förlorade själ?


Men inte ens Libeskinds Freedom Tower kan mäta sig med förslagen från eVOLO:s tävling. Trots sin lätt asymmetriska form var det ändå en rätt traditionell skyskrapa. Med hjälp av ekotänk och parametrisk design kan man skapa sällsynt komplexa former där skyskrapor bygger stad på höjden med torg, marknader, hotell och vertikala tåg istället för hissar. eVolo:s olika förslag lämnar den klassiska euklidiska geometrin och anammar kaosforskning, biomimesis och kvantmekanik. Istället för ett trött repriserande av tidigare århundrandens stilsuccéer laborerar man med datorn som arkitektens ultimata ritverktyg och skissar fram intrikat förtätade komplexa system. Lite fler fönster eller solcellspaneler, eller plats för några tusen kontorsslavar till? De olika parametrarna är direkt länkade till ritprogrammen och simuleras fram i ständigt nya former. Det är som sextiotalets iklädbara och vandrande arkitektur signerad Archigram har kommit till heders igen efter åttiotalets postmodernistiskt konsumistiskt ironiskt bildbejakande och nittiotalets explosiva men spretigt splittrade dekonstruktivism. Och nu helt i samklang med samtiden som väntar fascinerat förskräckt inför dessa sömlösa medusaformer hämtade direkt ur naturens rikedom av olika anatomiska former och serietidningars framtidsutopier.


Men i New York är det Business as usual. Många advokater senare har Daniel Libeskind fått nöja sig med att ha producerat stadsplanen och höjden på One World Trade Center efter att stadshuset misslyckades med att köpa loss marken, och markägaren Larry Silverstein istället lät David Childs från arkitektjätten SOM ta över. Arkitekten och kritikern Michael Sorkin har sitt kontor strax intill Ground Zero, och konstaterar med illa dold ironi att allt handlar om siffror: den mänskliga tragedin med 3 000 dödsoffer kunde inte mäta sig med 1 miljon kvadratmeter förstörd kontorsyta. Alla stolta ambitioner har ersatts av kontor i denna uppblåsta obelisk som knappast skiljer sig från alla intetsägande men ständigt allt högre skyskrapor som uppförs världen runt som triviala varianter på modernistisk lådarkitektur. Det kan knappast bli mer fjärran den högröstat frispråkiga detaljrikedom som präglar de äldre skyskraporna som reser sig söder om Ground Zero, eller de publikfriande arkitekturikonerna av bland andra Frank Gehry, Jean Nouvel och Neil Denari längs The High Line där övergiven infrastruktur förvandlats till park. Till och med Banksy har gett sig på One World Trade Center: är detta vårt svar på attacken den elfte september, 104 våningar kompromissande? Men några överraskningar väntar ändå, om ändå inte av samma dignitet som eVOLO:s tävling. I Santiago Calatravas järnvägs- och tunnelbaneknut PATH utlovas en arkitektur och öppenhet som saknas i alla dessa glasskrapor. Den är än så länge en bra bit från att glänsa som ett bländvitt fågelskelett, eller kanske mest en stegosaurus efter alla kompromisser. Fast på tok för dyr förstås. Nära fyra miljarder dollar för en station som ska serva ynka 50 000 passagerare per dag, till och med mer än för spegelskrapan. Än så länge är den stora behållningen minnesplatsen där kön av förväntansfulla New Yorkbor och turister mynnar ut. En öppen vindpinad plaza där tvillingtornens kvadratiska avtryck i underjorden står kvar med alla namn inristade i den omgivande parapeten. Stadens skrikande bullriga vardagslarm dämpas av de kvadratiska vattenfallens brus. Vattnet som faller ned i två malströmslika mörka hål. Här har Michael Arad samarbete med Daniel Libeskind blivit till en minnesplats med plats för sorg, vördnad och förundran, något av ett antimonument inträngt bland skraporna.



Sedan drygt två år finns också en minnesplats formgiven av arkitekten Michael Arad. Bruset av vatten dränker stadens ljud när man kliver ned i halvmörkret till de gamla tornens fundament som också tjänade som vattenbarriärer, det enda som stod kvar efter attacken och som New Yorks borgmästare lyckades köpa loss. Återuppbyggnaden av Ground Zero borde vara en tankeställare även här hemma i Sverige där politiker, byggherrar och arkitekter vurmar för höghus i storstäderna för att råda bot på bostadsbristen. Här är det Business As Usual från början, ingen funderar ens över att ordna arkitekttävlingar om något så symboltyngt som en skyskrapa.


Publicerad I Rum 2014

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©