journalistik&fotografi

Arkitektur och sprit


Alla har vi någon kärlek vi har fallit för. En kvinna. En man. En transa. Samla prylar. Shoppa. Resa. Gud. Och så sprit förstås. Den gamle Emanuel Swedenborg idkade självsvält för att komma i kontakt med det gudomliga. Men han såg inte endast änglar, han nådde också en rätt modern övertygelse om att alla människor har en kärlek, och att när vi dör så får vi fortsätta att trängtande älska just vår alldeles egen faiblesse. Är man begiven på sprit så är det sprit i alla evigheters evigheter som gäller. En rätt relativistisk insikt även om den kom med lite moraliska pekpinnar om att ändå försöka följa den "rätta" vägen. Det blev något mer konkret något århundrade senare när skotske John Brown gjorde sig känd över kontinenten med sina dietråd. För mycket stimulans och så blev man fanatiskt bipolär närapå, för lite och så var man nästan död. Livet som en balansgång mellan död och extas. Mister Brown föreskrev åderlåtning och laxermedel när det blev för mycket av det goda, opium och sprit när man kände sig svimfärdigt svag och skulle exalteras iväg åt andra hållet. Sprit som en essentiell kosttillsats helt enkelt. Fast det låter kanske inte så folkhälsomässigt korrekt idag? Å andra sidan är ju tidningarna fulla av texter om nyttan med vin, öl och sprit (och oftast inte ett ord om de negativa effekterna). Så sprit är helt i sin ordning, inte minst i en tid när allt tal om växthuseffekter, bankchefsbonusar och arbetslöshet driver var och en in i en vällustig uppgivenhet, en ansvarslöst utsvävande befriande dekadens i väntan på att vi alla kan flytta till en av Nasa ännu inte upptäckt men förhoppningsvis oförstörd planet. Klart vi ska ha sprit. Fast det är rätt sällsynt att man planerar en hel stad med spriten som utgångspunkt. Inte desto mindre finns det historiska exempel där spriten har fungerat som inspiration till en mer vällustigt fokuserad stadsplanering. Inte någon vanlig arkitektutopi inspirerade av Apollons rigorösa idealiserade stad - typ Le Corbusiers Cité Radieuse, Frank Lloyd Wrights Broadacre City, Oscar Niemeyers Brasilia, för att inte tala om Paolo Soleris Arcosanti. Istället något mer publikfriande uppslupet byggt på Dionysos livsbejakande ritualer. Ebenezer Howards trädgårdsstadsdröm har visserligen ett visst släktskap med vingudens fruktbarhetsriter, men faller också den i den filantropiska fällan. Desto radikalare var Mel Johnsons BoozeTown. I början av femtiotalet presenterade han sin dröm inför potentiella investerare på en maskerad i Cincinnati. Först gin, whiskey och rom så att alla kom i stämning. Men istället för någon modell att huka sig över bjöd han drinkmenyer, cocktailservetter, beskrev rulltrottoarer för de som blev alltför ostadiga på benen och så förstås partypoliser som hjälper alla till rätta i ett vindlande stadslandskap att dricka sig vilse i: en drömstad bortom de två genomlidna världskrigens allvar. Happy Hour dygnet runt hela veckan lång. Ett slags barnförbjudet Disneyland helt uppbyggt av barer på olika story-telling teman: Vilda Västern saloons, Ricks Casablanca-bar, Art Deco lönnkrogar, piratnästen. Gator och gränder fulla av druckna i idel fyllegemenskap, alla på topphumör, plötsligt bästa vänner som bjuder laget runt, ingen som försöker vara förmer och nonchalant inför sina medmänniskor, alla tillsammans, som bin i en bikupa. Mels eget kontor skulle resa sig över staden som ett gigantiskt Martini-glas med tillhörande bryggerier, brännerier kompletterat med ett lab för att tillverka vitaminer som skulle hålla alkoholisterna friska och något så när sunda. Hans dröm var att konstnärer och alla Hollywoods nersupna manusförfattare och skådisar skulle flytta till BoozeTown som skulle bli världens främsta kulturstad. Och om nu spelparadiset Las Vegas var möjligt, och Walt Disneys egen lekpark, varför inte ett spritens Sodom och Gomorra? Mel Johnson diagnosticerades med paranoid schizofreni och dog på ett mentalsjukhus. Kanske hade han haft mer framgång, om inte annat i arkitekturkretsar, om han hade lyckats ta sin vision till en högre nivå. Redan Alexander den store hade Dionysos som idol, han vars soldater under strider och äventyr österöver blev så uppblandade med sina fiender och krigsfångar att de snart nog inte visste vem som erövrade vem. Marcus Antonius ville inte vara sämre och lät avbilda sig som den nu assimilerade och hädanefter romerska guden Bacchus. Dionysus som stadsplaneinspiratör är född ur antikens trädgårdsmyt, en gud som representerar naturens fruktbarhet och det feminina, ett öppet ständigt förändrat närmast extatiskt livsgivande. Apollons idealstad är istället en maskulin solitär: stadsfortet, en ofta totalitär och dogmatisk dröm om den fixa och perfekta staden som präglat modern stadsplanering. Och finns inte här också arkitekturen och designens illusion om det ensamma geniet, inte kreativitet som en gemensam frukt utan som en individuell ansträngning som ska copyrightas och privatiseras? Dionysos representerar ett helt annat förhållningssätt som under renässansen inspirerade Leon Battista Alberti, Francesco di Giorgio Martini och den betydligt mer kände Leonardo da Vinci till att använda den mänskliga kroppen som antropologisk förlaga till idealstaden. Redan hos sumererna och stoikerna speglade idealstaden kosmos organiska perfektion. Men Dionysus är liksom vårt dagliga internetflöde och konstintag inte mer än inspiration till att tillsammans med menader och satyrer tillfälligt råda bot på vardagens tristess. Modernismen stenhårda funktionsuppdelning och vår tids designande av varje kvadratmeter stad har satt konsumismen som övergripande ideal på tvärs med allt som inte går att mäta i pengar, just de sociala, kulturella och mentala rum där individ möter samhälle. Vems är egentligen staden? I en tid när staden ska förtätas och leva dygnet runt kan både grekiska gudar och bortglömda amerikanska stadsutopier ge upphov till platser där människor möts, där stadslivets mångfald är så pass rikt att det ger plats för frizoner där kreativitet och spontanitet kan frodas. Just därför borde det ju vara en självklarhet att varje stad med någon slags självaktning håller sig med ett helt nöjeskvarter där vardagen trivialiteter sätts på undantag. Och Mel Johnsons dröm finns förverkligad sedan länge. New Orleans French Quarter utgör en hel stadsdel där gamla som unga dricker ute som inne sedan slutet av 1800-talet. Här är en riktig BoozeTown där var och en följer sin kärlek till dryck, musik och sex på Swedenborgskt manér. Maple Leaf Bar. d.b.a, House of Blues, One Eyed Jack's, The Spotted Cat Music Club, Blue Nile, Mama's Blues och så förstås TBC, To Be Continued Jazz Band som brassar löst varje kväll i hörnet Bourbon och Canal street. Här har musiklivet en frizon som sporrar alla till att bidra och inte bara jazz, cajun och blues, utan också hip hop, cowpunk, sludge metal, country och musikstilar som föds helt nya. Och inte bara här, de gamla kvarterens slitna hus renoveras av unga som flyttar in och startar eget, om inte annat så är New Orléans en given upgrade för Christiania där utopin sedan länge förstenats i småborgerlighet och drogmissbruk.


Publicerad i Rum 2014

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©