journalistik&fotografi

Singelstaden



Söker du ett seriöst förhållande? Nej, trodde inte det. Vår tids singlar dejtar gärna, men jag vill påstå att längtan efter ett fast förhållande bara är en romantisk dröm som få är beredda att förverkliga. När man ska vara tillgängllig för jobbet i stort sett dygnet runt, hinna med och träffa alla ens nätverkspolare så räcker inte tiden till för något så otidsenligt ålderdomligt som familj. Den danske författaren Angelo Hjorts syrliga kommentar ”Familjen är människans mörka forntid” får härmed en ny innebörd. Att behöva kompromissa med jobb, vänner och andra för att klara av ett parförhållande passar helt enkelt inte vår tids storstadsnomader. Och den svenska statistiken visar att vi ligger högst i världen när det gäller antalet singlar, Stockholm toppar med 60 procent, Malmö med 53 och vi slår därmed med råge Manhattan som räknar runt 50 procent.


När den amerikanske statsvetaren Robert Putman publicerade sin bok ”Bowling Alone” för 12 år sedan hävdade han att alltsedan femtiotalet så har individualismens frammarsch underminerat samhällets sociala kapital. När vi hellre stannar hemma framför teven och inte längre möter andra aktivt i olika föreningar så innebär det ytterst ett hot mot demokratin. Sociologen Eric Klinenberg målar däremot en mer positiv bild i sin just utkomna bok ”Going Solo: The Extraordinary Rise and Surprising Appeal of Living Alone”. Här beskrivs singellivet som ett privilegium för välbeställda västerlänningar: att bo själv är betydligt dyrare än att ha familj, ändå är vi beredda att betala för det. Istället för att se singeln som en misslyckad ungkarl eller ungmö, så visar statistiken på en köpstark grupp med stor social mobilitet som lever ett utåtriktat och allt annat än isolerat liv. Få skaffar familj innan de fyllt trettio, istället är det karriären  och självförverkligandet som står i fokus. Och Klinenberg konstaterar att singeltrenden är västerlandets största demografiska förändring sedan efterkrigstidens babyboom.


Men om nu Sverige är världsledande när det gäller antalet singlar per capita, med singellivet som ett livsval och ett frihetsideal, vad innebär det då för det sociala kapitalet? Räcker det med att som Klinenberg hävda att det sammanhållande kitt som Putman efterlyste har fått nya uttryck bland annat i de sociala medierna på nätet? Som om teknikutvecklingen skulle vara räddningen? Jag har länge förundrats över att svenska byggherrar och arkitekter endast ritar singelboende för pensionärer. Först på ålderns höst ges det plats för gemensamma matsalar och bibliotek i boendet, i övrigt så producerar bostadsmarknaden så gott som uteslutande för en kärnfamilj på utdöende. Varför inte modernisera den gamla kollektivhusidéen i en ny skepnad? Och vilka arkitekter i Sverige försöker skapa fysiska rum för de sociala medierna likt de projekt som har bedrivits på MIT Medialab i USA? Här finns fröet till en stadsplanering som inte bara bygger hus, utan också vågar ta sig an stadens sociala och kulturella rum.


publicerad i Sydsvenskan 2012

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©