journalistik&fotografi

Piero Lissoni


Piero Lissoni är något av en fixstjärna på den italienska designhimmelen med sin exakta sparsmakade design. Hans hem är däremot inte särskilt strikt. Visserligen flödar ljuset och inredningen går i vitt, nästan helt utan andra färger. Men trots sin minimalistiska attityd så trivs Piero inte med perfektionen som ideal.



- Alla mina inredningar föds vita, rigoröst vita, med så få färginslag som möjligt. Det är ett personligt val, och att leva med det vita är lika svårt som att leva med det svarta. Det vita lyser inte, om det blir för inställsamt så blir det banalt. Om du vågar använda vitt så är det ett ytterst svårt val, det är nästan ett religiöst...


Piero kan låta lite mässande när han får chans att lägga ut texten, fast han kan också bjuda på åtskilligt med sarkastisk humor trots att han är nord- och inte syditalienare. I hans sovrum återfinns en Shiro Kuramata-fåtölj och en BrionVega-teve. Men här står också prydliga rader av vältummade Topolino, Italiens motsvarighet till alla ungars Kalle Anka. Inte riktigt vad man förväntar sig av en man som inkarnerar den italienska minimalismen. Pieros design är exakta linjer och perfekta ytor, en helt annan värld än den som representeras i vardagsrummets två speglar av Ettore Sottsass. Men precis som sina radikalt ifrågasättande kollegor är också Piero arkitekt från början, något som ger honom en alldeles särskild känsla för det rumsliga. Design är mer än bara objekt, den är kommunikation oavsett om den nu är maximalistisk eller minimalistisk.


- Vad som gör ett hem? De som lever där förstås! Jag formger ju ett hus för mig själv, sen kommer någon och tar över och bor in sig. Om min kund vill använda ett hus precis som jag har skapat det så är det förstås helt okej, men det är inte vad jag förväntar mig.


- Jag designar inte livsstilar, absolut inte. Perfektion existerar inte och när den blir ett ideal blir det också förgängligt istället för en sanning.


Pieros hem strax intill viale Umbria mitt i Milano lever upp till hans designfilosofi. Inga gardiner. Ljuset flödar in. Det går nästan helt i vitt.  Och ändå inte. Det vita tillåts aldrig dominera helt, här bjuds ett spel av ljus och skugga där designobjekten tecknar figurer på väggarna. Inredningen är allt annat än minimalistisk, snarare känns den avslappnat personlig.


- Jag har en passion för det vita och för en total neutralitet. Men egentligen är det ganska enkelt, jag ställer rum tillhanda för de som ska leva där. Sen kan dom sätta sitt eget avtryck på inredningen. Jag bidrar med ett livets alfabet, sedan är det upp till var och en att skapa ett språk utifrån detta, och det intresserar mig inte om det blir ett bildat eller ett mer povert språk.


Det egna hemmet är allt annat än ett oskrivet papper. Runt matsalsbordet Wegnerstolar. En dansande Poul Kjærholm-stol och flera gamla urnor i stengods. Achille Castigliones klassiska lampa. En antik indisk marmorfåtölj. Några Mingvaser har fått sällskap av ett foto på Gagarin. Piero säger att han egentligen inte har planerat särskilt noga, de här designobjekten har han råkat på och nu bor de här tillsammans med honom.


- Ska jag vara ärlig så har jag valt de här objekten på måfå. Några har jag köpt därför att jag gillar dom, andra har hamnat här därför att dom passade in. Och jag gillar den skandinaviska designen, den har en humanistisk vision som jag uppskattar. Det är inte endast klassikerna som står mig när, de unga har många intressanta idéer.


- Jag vill inte leva i en designkatalog. Hela dagarna sitter jag i min studio och ritar hus, inredningar och produkter, bara tanken att leva med det jag själv producerat skulle verkligen vara för mycket. Jag föredrar ting som andra har skapat, om jag ska välja något eget så får det bli några prototyper som aldrig blivit till något. Här finns både en soffa och ett bord som blivit över, som om jag aldrig hade formgivit dem. De är så anonyma att ingen kan tänka sig att jag har gjort dem.


Den osignerade soffan är förstås lika bekväm som de andra soffskapelser Piero satt sitt namn på. Bordet har också något av det där sökandet efter den perfekta närmast papperstunna linjeföringen som återfinns i det mesta som han skapar. Det är en återhållsam inredning, mera som en noggrant avstämd nästan tidlös bakgrund till livet självt. Och materialen har ett eget liv: trä, stål, glas och textil är tydligt närvarande i allt han gör. Materialens taktila kvaliteter spelar en minst lika viktig roll i den high-tech design han producerar i sin studio.


Men allt går inte i vitt. När vi möttes för något år sedan vid invigningen av den franska arkitekten Odile Decqs konstmuseum Macro i Rom skapade kontrasterna mellan svart, rött och vitt både dynamik och intimitet. Piero var lika entusiastisk som jag, och berättade att svart kan vara lika starkt som vitt. Och han var lika radikal när han lät måla designföretaget Boffis butik på via Solferino helt svart i slutet av nittiotalet.


Piero erkänner att han inte spenderar särskilt mycket tid hemma eftersom han befinner sig på resande fot nästan halva året. Med hundratalet arkitekter, formgivare, grafiker och även sin tjugonioårige son att basa över kan han inte räkna med särskilt mycket fritid. Dessutom bor hans kvinna i Berlin. Ibland sammanstrålar de där, ibland kommer Barbara till Milano. Men han beklagar sig inte över allt resande, det är det livet han har valt. Redan som liten drömde han om bli designer och arkitekt.


- Jag känner mig mer europée än italienare trots att jag är född i Brianza här utanför Milano. Det är inte lätt att vara italienare. Politiken är som en fotbollsmatch, personligen så skäms jag för att vi har en premiärminister som köper sex av prostituerade, och sedan kyrkan som knappast säger ett enda kritiskt ord, det är en skam. Vi är paradoxalt nog ett både ungt och gammalt folk, på 1400-talet var vi rikast i Europa, men trots att det gått 150 år sedan landets enande så är Italien knappast en nation.


- Vi är också ett galningarnas land, ingen annanstans tillåter man sig att ta risker som här. När Monica Förster dyker upp hos möbelföretaget Poltrona Frau så tar de emot henne med öppna armar, i Tyskland skulle de inte ens ha öppnat dörren för henne. Mängder av företag har gett unga formgivare chansen, tänk bara på Marc Newson, Jasper Morrison och Claesson Koivisto Rune...


Piero började själv som ung och oerfaren direkt från arkitektskolan utan erfarenhet och någon större kunskap. Och han betonar att fördelen med att arbeta som designer i Italien är tillgången till mängder av småföretag och hantverkare som vågar sätta allt på spel och till med riskera en konkurs för en bra idé. Inte desto mindre är Pieros design ytterst internationell och går hem världen över. Han kan tyckas nästan besatt i sitt sökande efter den perfekta linjen, samtidigt som han är fullt medveten om att den inte existerar.


- Det finns ingen anledning att ha en så dramatisk syn på design. Det är ett arbete, som kan göras bra eller dåligt. Ibland så kopierar man, andra gånger blir man kopierad. Ett bord är ett bord. En stol är en stol. Kanske är stolen vacker bara en tid. Nästa år finner man något mer intressant. Är det verkligen så fel att säga att en del ting är gjorda för att bestå, andra har en mer tillfällig tillvaro?


En rätt så ödmjuk inställning till den designcirkus som florerar i press och på mässor. Och ansvarstagande. Pier hävdar att designhistoria inte skapas av formgivarna, utan det är historien som accepterar ens bidrag. Vi kanske inte ska ha så bråttom med att presentera ständigt nya designföremål? Ju snabbare vi skyndar framåt, desto snabbare glömmer vi.


Publicerad i Sköna Hem 2014

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©

Foto: Alberto Ferrero