journalistik&fotografi

Listor


Jag bläddrar och spejar över sidorna. Barber & Osgerby plats 2, tja? Bröderna Bouroullec, absolut. Nendo så klart. Andrea Branzi, kanske inte lika självklart. Richard Hutten på nummer 66. Före detta kvartetten numera duon Front rankas som nummer 79. Och bäste Luca Nichetto klarar sig precis, nummer 99. Men den mest iögonfallande designstjärnan av de alla, Karim Rashid, var inte med på Wallpapers senaste Power List.


Trots alla barbapappiga paraplyställ, Star Wars-inspirerade pallar, blobbiga transparenta stolar blev han struken redan året innan. Något av en skandal, designvärldens egen posterboy som med sin superkommersiella tillika världsförbättrande attityd inspirerat så många av de som rankats som de mest intressanta (läs: Marcel Wanders, no 45). I cerisröd skjorta och vit kavaj (eller var det tvärtom?) gick Karim på Wallpapers redaktör mitt under möbelmässan i Milano förra våren. Men va faan! Skärp er! Redaktören går ner på knä mitt på gatan och kysser Karims hand (eller var det hans vita skor?), och lovar att så klart han ska få vara med på listan. Beviset i form av ett foto hänger väl fortfarande på Karims kontor. Men när nu Wallpapers Power List 2015 hamnar på tidningshyllorna nu senast i november så är Karim återigen helt borta. Nja, inte helt, en bild på honom syns nere på en av sidorna. ”Saknar ni Karim? Skulle han varit med? Mejla oss!” Och jag älskar dessa britter, deras ironi, deras känsla för klass(skillnader) och high samtidigt så low brow god smak. Fast själv förundrar jag mest över vilka som bedömer, varför tar vi dem på stort allvar? Ett gäng journalister som kollar in vilka de redan skrivit om under de senaste åren och som haussar prestigeekonomin? Som tävlar i att anordna tävlingar och rankningar som blir till en spegling av en frenetiskt ivrig konsumism. Och knappast då en rankning som vill skapa ordning i designvärldens obändiga kaos. Snarare ett befästande av status quo: en stol är en stol, en soffa en soffa, ett bord ett bord, en klocka en klocka. Wallpapers lista är egentligen inget annat än innehållsförteckning till tidningen själv. Varför inte istället börja med att lista vår tids stora utmaningar? Hur kan design få oss att ta klimatkrisen på allvar? Eller åtminstone solparaplyer med UV-skydd och solceller. Och en närmast immateriell design när vi tvingas flytta till Mars. 3D-printade extraorgan som hjälper oss att överleva i helt nya rätt människoovänliga världar. Och så västvärldens tilltagande segregering triggad av alla flyktingströmmar. Hur vi får människor att mötas istället för att isolera sig fysiskt och psykiskt bland de som konsumerar exakt samma sak, tänker likadant, drömmer lika tomt? Och så förstås alla växande sopberg som propsar på producentansvar typ EPR (extended producer responsibility) där producenterna tvingas ta ansvaret för att återvinna sina egna produkter istället för att som idag externalisera all miljöpåverkan. Och så denna skenande urbanisering som kräver helt nya boendeformer med ett flexibelt boende som är stort och samtidigt extremt litet, som är kontor, som är hemmarestaurang, som har plats för plastföräldrar och bonussyskon. Och så snart nog förarlösa bilar, därefter datorer som blir smartare än oss och vi får fullt sjå att förbättra och odödliggöra våra kroppar med allsköns implantat för att inte låta alla AI ta över helt. Nope, sådana urvalskriterier är fullt främmande för de glassiga magasinen, här är det kommersiell framgång som gäller och glada egotrippar: en stol är en stol, en soffa en soffa, ett bord ett bord, en klocka en klocka. Det är förstås viktigt att ständigt befästa industrialismens och konsumismens stora myt att kreativitet är något som är få förunnat, och det i en tid när vi är så överlupna med arbete och vardagsstress att vi blir helt beroende av designindustrins tidsbesparande lösningar med smarta datorer som gör oss allt dummare när vi tror att datorerna blivit allt intelligentare.


Först ut på senaste Wallpaperlistan är Jonathan Ive, Apples chefsdesigner och den som ska hålla liv i Steve Jobs designvision. Platsar in tack vare sitt inflytande, marknadsvärde, kvalitet och kvantitet av prylar, rykte och ett något oklart ”momentum”! En gadgetmaster som gärna kysser Dieter Rams hand i evigheters evighet, och som ännu inte lyckats fixa en iPhone som går att böja till runt ens handled istället för ett pseudomodeobjekt i klockform. Lätt att platsa när man har Apple bakom sig, inflytande ja, men nytänkande? Marc Newson hoppar in på delad förstaplats med ett betydligt mer gediget samurajsvärd för nätta 2,5 miljoner styck, numrerad produktion förstås, demokratisk design ett minne blott. Dock inte lika kul och superkommersiellt framgångsrik som konstens Jeff Koons eller Damien Hirst. Och precis som när denna tidning publicerar sin egen lista så avfärdar Wallpaper på förhand all kritik med att det är ju bra om det blir debatt. Karim blir så förbannad att han uppmanar till köp- och annonsbojkott, han som sålt miljoner designprylar, som har 4 doktorsexamina, som har gett sextiotalet nytt liv. Varför inte låta folk rösta fram vem som är bäst, tycker han. Fast Karim lär väl knappast välja restaurang efter Yelp- eller Zagat-rankning som om simpla konsumentomdömen är bättre än pålästa kritiker.


Nå, om man nu inte får vara med så kan man ju köpa sig ett Red Dot-pris istället för minimum 35 000 pix, en utmärkelse som numera är en obligatorisk marknadsföringsploj för all storföretag med designwashing på agendan. Visst, det finns ett urval, en jury med idel okända namn (2 kvinnor av totalt 38 i den senaste, Hans Erich och Werner Aisslinger de enda som själva skulle platsa på någon lista), men Red Dot är inget annat än ett marknadsföringsinstrument som nu till slut lyckats vigga pengar av Apple vars Watch nu också premierats. Annars är det rätt tunt med design på Red Dots museum i Singapore där jag förundrad vandrade runt i för några år sedan. Inte någon designutställning av MoMA-rang, inga Appledatorer utan lite IBM och Fujitsu. Och så Electrolux, Phillips, idel storföretag som brukar stoltsera med någon produktlinje som kallas för design, men inte då design som ett gränssnitt mot ny revolutionerande teknik, utan design som försäljningsargument. Vill man nu försöka komma åt ett Red Dot-pris gäller det att signa upp för hela paketet med marknadsföringar och allt, inget för sant kreativa nördar på minimal budget eller nybakade studenter. Men om man som jag just försöker hitta nya favoritformgivare och favoritarkitekter att skriva om genom att dela in dem dem i mainstream, rebels och outsiders, och då utan att påstå att nördar nödvändigtvis skulle vara bättre än rebeller än de som jobbar på att fixa till, räta upp, twista till redan existerande typologier. Om det är några priser som premierar mitt eget tänkande så är det exempelvis Lexus som helt otippat hjälper studenter att förverkliga sina drömmar med 140 000 vardera. Eller franska VIA som under trettio år hjälp unga formgivare att producera fullskaleprototyper i samarbete med både erkända formgivare och företag. I båda fallen med typologiska ifrågasättanden som minner om de produkter som banade vägen för just designkändisarna på de kommersiella tidningarnas mainstreamlistor. Eller eVolos årliga skyskrapetävling som får Kasper Salin-priset att kännas som ett trött förlegat klapp-på-ryggen i medelmåttans lagoma land. Syftet med alla Power Lists och priser som Red Dot är dessvärre inget annat än att inge en synnerligen falsk känsla av att det är detta som design handlar om: att äntligen platsa in bland de andra designstjärnorna. Glättiga egotrippar som speglar konsumtionssamhällets behov av kändisglans och som bekräftar designvärldens existerande hierarkier. Vad blir det annat än just ett befästande av status quo: en stol är en stol, en soffa en soffa, ett bord ett bord, en klocka en klocka? Kör på som förut, jobba på linjeföringen, se till att det säljer och skit i att gå i närkamp med samtidens och framtidens alla utmaningar. Kanske dags för ett designpris som premierar alla oförverkligade designidéer som kunde har gjort skillnad men som ratades av fega och okunniga beställare? Det är kanske receptet för att urskilja de verkliga mästarna bland alla vinnare? Och vem vet om inte käre Karim då skulle få det erkännande han så gärna vill ha?



Publicerad i Rum 2016


START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©

Luca Nichetto

Ron Arad

Alessandro Mendini

Karim Rashid

Patricia Urquiola

Konstantin Grcic