journalistik&fotografi

Krisläge för arkitekturen?


Efter ett tjugoårigt uppehåll satsar Triennalens världsutställning på en diskussion kring framtidens design, arkitektur, stadsplanering. Parallellt med möbelmässan försöker en rad utställning uttolka temat Design After Design.


Två parallella rum, ett visuellt inbjudande, det andra mer privat. Ett deformerat perspektiv som först tycks upplöst men sedan koncentreras till begriplighet när man når rätt observationspunkt. En lägenhet för två personer som visserligen känner av varandras närvaro och som kan kommunicera, men utan att se varandra. Som i en dröm där olika umsligheter filtrerar och destillerar fram en rent existentiell dimension. Arkitekten Elisabetta Terragnis bidrag till Le Stanze - rumsligheter - är raka motsatsen till svensk-italienske Duilio Fortes konkret drabbande Ursus, en snickarglädje i Piranesis anda där skissen lever kvar i ett närmast ofärdigt verk som pockar på ständig förvandling, ett allkonstverk utan någon tydlig gränsdragning mellan arkitektur, konst och design. Alessandros Mendini bjuder däremot det mest reducerade bidraget: ett enkelt närmast hypnotiserande geometriskt mönster utan någon tillstymmelse till möblering. Själv säger denne italienske design- och arkitektveteran att han har känt sig fängslad sedan länge, som om han avtjänade en livstidsdom för sin dekorationsvurm. Vad kom egentligen före ornament och dekor? Mendini landar i en arkitektur med ursprung i labyrinter, celler och otydligt definierade rum utan ljus. Le Stanze är redan Triennalepalatsets mest omtalade utställning och anspelar på Emilio Ambasz revolutionerande utställning på Museum of Art i New York 1972: Italy: The New Domestic Landscape. Precis som då försöker man utforska nya sätt att leva tillsammans eller helt för sig själv, ett närmast poetiskt ifrågasättande av massproducerad inredningsarkitektur. Och samtidigt ett rätt privat utforskande: här diskuteras inte nya lägenhetslösningar för upplösta kärnfamiljer med bonussyskon och plastföräldrar, inte heller singlar som längtar minilägenheter mitt i staden med gemensamma vardagsrum, eller megahushåll för invandrade nysvenskar. Mest minnesvärd blir trots allt MIT-professorn Carlo Rattis Lift-Bit, en soffa som med dolda motorer låter mjuka kubiska element anta olika konfigurationer alltefter sina användares krav. I diskussionen om internet-of-things, temat på Palazzo della permanente, så är det här en betydligt mer handfast lösning för ett ständigt föränderligt hem.


På Mudec i Tortona-kvarteren bjuds istället ett skickligt sammanställt koncentrat av Rem Koolhaas arkitekturbiennal år 2014, men här med utgångspunkt i Gottfried Sempers tankar om naturen som inspiration till arkitekturens tektonik. Staplad, vävd, veckad, uppblåst, gjuten arkitektur och design i en rad fascinerande projekt bortom lådans begränsade form. Dekoration som bärande struktur i både lampor och fasadlösningar Anish Kapoor och Arata Izosaki tävlar exempelvis med Inga Sempé och Muranos glasblåsare om att blåsa upp stort som smått. Gränsdragningarna mellan olika professioner allt otydligare i en värld där allting handlar om konsumtion. Privat såväl som offentlig arkitektur numera bara en annan typ av konsumtionsprodukter för att dekorera våra liv. Modernismens stolta om än också missriktade sociala och kulturella ambitioner ett minne blott när marknadskrafterna profiterar på all mänsklig aktivitet. Andrea Branzi, ansvarig för två av Triennalens stora utställningar och italiensk design och arkitektur främste teoretiker sedan sexiotalet, menar att arkitekturen befinner sig i kris, och att det är bara att gilla läget. Vi är helt sålda på att putsa våra egon med mängder av köpta prylar, arkitekturen är oförmögen att ta tag i de stora kollektiva frågorna. I La Metropoli Multietnica, Triennalens minsta utställning, ställer han porträtt av individer från etniska minoriteter mot den globala stadens all kommers, en påminnelse om att vår övertro på övergripande och fullständiga lösningar är en from illusion, vi får försöka hantera alla flykting- och migrationsströmmar så gott vi bara kan.




Publicerad i Arkitekten 2016

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©