journalistik&fotografi

Himlatrappa med utsikt


En himlatrappa låter ju rätt fantastiskt. En diagonal som skjuter rakt upp i skyn och ut över havet. Gert Wingårdh står för det senaste tillskottet på Kivik Art Center. En 30 meter lång, 18 meter hög och 1 meter bred trappa som leder till himlen. Som en parafras på Led Zeppelin en hisnande arkitektur som vill ge en känsla av tyngdlöshet. Fast när jag väl står där och tittar på den svartmålade stålplåten så infinner sig inte den där uppslupna begeistringen. De bilder som marknadsför verket förför visserligen med himlatrappan i ensamt majestät bland mossbelupna stenhällar och lätt skir skog. I verkligheten så står här tre tunga och nog så tydliga gråtrötta betongfundament. På dessa skjuter höga allt annat än smäckra stålpelare upp som överdimensionerade stöd. Och som om inte de räckte så har kraftiga stag spänts upp som ändå inte lyckas hålla trappan helt rak, den sviktar betänkligt och ser något sned ut. En vacker idé som inte når hela vägen fram, och som mest blir ännu en kommentar till vad som kräver och inte kräver bygglov i gränslandet mellan arkitektur och konst. Himlatrappan blir också en kommentar till svensk arkitekturs oförmåga att placera sig på den internationella arkitekturscenen. Gert Wingårdh, som är vår idag mest kände svenske arkitekt, behöver inte som många medelmåttor förlita sig på LOU-byråkratins gräddfiler för ISO-certifierad men alltför oftast helt visionsbefriad arkitektur. Men när han som här på Kivik Art Center får helt fria händer så blir resultatet rätt povert jämfört med det bästa av den schweiziska arkitekturen, för att inte tala om österrikare likt Coop Himmelb(l)au som inte bara drömmer om att bygga moln till skillnad från trappor, och som faktiskt även lyckas med det. Helst av allt skulle jag vilja gå uppför trappan för att betrakta landskapet på ett helt nytt sätt, precis som i Monika Goras lika långa men betydligt lägre bryggor vid Drömmiljön några mil från Örnsköldsvik. David Chipperfield och Antony Gromleys skulptur, som blev upphov till den bittra striden med Ulf Lundell, är betydligt intressantare just för att inbjuder till rörelse och en annorlunda upplevelse av landskapet. Men även den delar ett arkitektoniskt formspråk som med sin klassiska geometri känns helt otidsenligt och förlegat. Varför inte ta fasta på Matti Suuronens Venturo-hus och utforska framtiden här och nu? Infrias Sune Nordgrens drömmar om konsthall och konstnärsateljéer så får däremot även denna skulpturpark chansen att ge Wanås värdig konkurrens.


Publicerad Sydsvenskan juli 2013

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©