journalistik&fotografi

Katastrofism 

En gång i tiden så var katastrofen ett resultat av naturens blinda makt: pest, missväxt, meteoritnedslag, människan satt fast i den malthusianska fällan, jordbruket höll inte jämna steg med befolkningstillväxten. ? 

Idag styr vi över världen, och de katastrofer som orsakas av människan själv blir allt fler. Om tsunamin som svepte över Japan var en lokal naturkatastrof, så har utsläppen från Fukushima globala konsekvenser årtusenden framöver. Den amerikanska författaren Elizabeth Kolbert skriver i sin nyutkomna bok "The Sixth Extinction: An Unnatural History" om hur vi rubbar jordens känsliga ekosystem och riskerar att utrota mellan en femtedel och hälften av alla arter under detta århundrande. Det handlar inte om vulkaners lavaströmmar eller plötsliga meteoritnedfall, utan hur vi använder atmosfären som en kloak, låter nordpolen smälta samtidigt som golfströmmen ändrar bana och världshavens allt varmare ytvatten orsakar allt fler tyfoner, orkaner och stormar. Kolbert konstaterar att när korallreven som självständiga ekosystem står på tur att gå under så hänger allt på oss: ingen varelse har tidigare haft makten att bestämma vad som ska överleva eller inte på vår planet.

Så varför har vi inte ett museum över alla katastrofer som mänskligheten drabbats av? Det borde vara viktigare än ett glättigt Abbamuseum, ett snordyrt Artipelag eller ett självförhärligande Nobelmuseum. Oavsett om det är zeppelinaren Hindenburg, kärnkraftshaveriet i Fukushima, giftkatastrofen i Seveso, fabriker som kollapsar i Bangladesh, rymdfärjan Challenger, översvämningar i New Orléans, på Filippinerna, i Berkshire så är katastrofen en oundviklig del av en livsstil som litar blint på ny teknik. Katastrofen inte som resultatet av misstag, något att skylla på naturen, på ödet, utan som en integrerad del av vår livsstil. En nyliberal tillväxtfrossa som låter växande världsbefolkning förbruka mer råvaror och spy ut mer avfall per capita än någonsin tidigare. Idéen om ett katastrofmuseum kommer från den franske filosofen och arkitekten Paul Virilio som hävdar att ju snabbare vi skyndar, desto lättare att snubbla: katastrofen är inte undantag, utan den ofrånkomliga baksidan av ett alltmer teknikintensivt samhälle. Härdsmältor, flygplan som störtar, tågurspårningar, jordskred, bilolyckor är en del av den kalkylerad risk vi tvingas leva med. David Cameron pyntar in en miljard när översvämningarna sätter delar av Storbritannien under vatten samtidigt som politikerna diskuterar vad som kan räddas: stad eller land. Och med en kuststräcka på mer än 1700 mil (att jämföra med holländarna 45 mil långa skyddsvall) så är det rätt kört när de globala havsnivåerna beräknas bli runt 1 meter högre i slutet av seklet. Kusten som flanörer och badandes fritidsmiljö förbyts i romantikens vackert skrämmande bild av havets vrede likt i en Strindbergsmålning. Istället för att kämpa mot växthuseffekten har den blivit en katastrof som inte låter sig avvärjas, en oöverblickbar ingrediens i ett kollektivt självmord. Att ställa företag och nationer till ansvar är helt enkelt för svårt, istället inträder en slags amor fati, en närmast dekadent uppgivenhet inför ett ofrånkomligt ständigt alltmer påträngande öde. Och katastrofen förvandlas till simultant direktsänd underhållning och basuneras ut i teve, på film, på YouTube med hela världen på första parkett. Ingenstans är det mer sant än just i Los Angeles där det knappt går att skilja den fiktiva katastrofen från den verkliga. I Southland Tales exploderar atombomben vid horisonten i hemmavideon från grillfesten. Och om New Yorks förgörelse symboliserar civilisationens undergång i Independence Day, så utbrister istället glada dansande New Age-hippies på ett höghustak i L.A. sekunden innan utomjordingarna pulveriserar dem: "This is sooo coool!". Den amerikanske samtidshistorikern Mike Davis konstaterar att Los Angeles kan räkna människoätande pumor, tornados, torka, mördarbin, bränder och jordbävningar bland sina katastrofer, och att få städer i västvärlden är lika utsatta för både naturen och människans tillkortakommanden. Katastrofen äntrar scenen som underhållning medan publiken håller andan i full vetskap om att förr eller senare blir det på riktigt. Den kommande katastrofen har blivit en integrerad del av både vardag och fest i en slags rädslans ekologi, och man fortsätter att bygga på förkastningssprickor och mitt i brandgator, allt för att vara så nära naturen som möjligt. 






Solkiosker
Katastrof eller inte, en och en halv miljard människor (mer än hälften i Afrika) lever off-grid, utan tillgång till fungerande mobiltelefonnät och elnät för datorer, läsbelysning, ett enkelt kylskåp, batteriladdning... Mobiltelefoner finns visserligen överallt, men på många platser får man gå till närmaste stad för att ladda mobilen, en vandring som kan ta en till två dagar. Tyska arkitektkontoret Grafts Solarkiosk är en enkel och smidig solcellsbestyckad modul som kan sättas upp nästan var som helst, paketet ifråga är så pass lätt att det till och med kan transporteras på en åsnerygg. Graft, som har bidragit till Make it Right- stiftelsen i New Orleans och även har byggt frontfiguren Brad Pitts villa, räknar med att Solarkiosk kan ge snabba infrastrukturlösningar vid sidan av mer komplexa och inte så sällan korruptionsbenägna biståndsprojekt. 
www.solarkiosk.eu



Trädskyskrapor
Ett sätt att rädda jorden är förstås att lämna naturen i fred. Bygg ett tusental Singapore och hela jordens befolkning kan rymmas på en yta lika stor som två stycken Italien eller ett Texas. Och kör intensivt växthusjordbruk på en trehundradel så stor markyta jämfört med ordinärt jordbruk. Ett försök att gå ännu längre är Bosco Verticale, en skog på höjden mitt i en av Europas mest förorenade städer. Stefano Boeri, arkitekt, kritiker och nära nog vald till borgmästare av Milano, visar att hållbarhetstänk och förtätning också kan ges arkitektonisk gestaltning. De två höghusen motsvarar en hektar skog och sex hektar villakvarter.



Destruktiva och kreativa katastrofer
Lebbeus Woods var något av en modern Piranesi och en arkitekturarkeolog. När han gick bort häromåret hade han inte byggt något, men hans skisser lever vidare, till och med i Terry Gilliams De tolv apornas armé och David Finchers Alien 3. Istället för att bygga bort sår i stadsbilden som orsakats av katastrofer eller krig ville han låta ärren bli kvar som ett minne av vad som hänt. Och med insikten att de konflikter och konfrontationer som triggas av kulturkrockar människor emellan är civilisationens möjligheter och inte hinder. I början av nittiotalet arbetade han i Berlin, senare i Zagreb med vad han kallade free zones, ett nytt radikalt stadsrum injicerat mitt i samtiden. Rum utan specifik mening, tänkta att erövras, platser där du inte på förhand vet hur du ska uppföra dig, där förändring både är utgångspunkt och resultat. 

- Konflikter är oundvikliga så länge man lever, först efter döden slipper man dem. Frågan är: kan konflikter tjäna den mänskliga naturens utveckling? Vilka konflikter är konstruktiva och kan bli en vital del i att växa upp, lära, i att skapa kreativitet och anpassning - och vilka är destruktiva? Nog är det möjligt och kanske också nödvändigt, att vi efter ett sekel av misslyckad urbanism skapar nya principer för hur vi rekonstruerar förstörda och förfallna byggnader och städer.


Lebbeus Woods förslag till ett nytt World Trade Center hade blivit dubbelt så högt som det nya, men också oavslutat, ett torn som likt New York ständigt byggs på och förändras. 



Publicerad I Rum 2014
http://www.solarkiosk.eushapeimage_1_link_0

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©