journalistik&fotografi

Bara snygga byggen är inte vägen framåt


Kasper Salinpriset är svensk arkitekturs mest prestigfulla utmärkelse och den årliga arkitekturgalan vill i år med lånad stjärnglans från Erik Haag, Lydia Capolicchio och Stephen Simmonds likna en Oscars-utdelning. Men mer och mer har den åtråvärda lilla bronsreliefen blivit en premiering av det nördiga i de få pärlor som lyckas hävda sig i en medioker svensk byggnadsmassa där arkitekturen är en rar sällsynthet.  


Utdelningen sker på tryggt avstånd från de nya formspråk som på den internationella arkitekturscenen pejlar och sätter agendan för framtidens nya stadsmiljöer och livsstilar. Premieringen är också fjärran samhälleliga problem på hemmaplan, inte minst innerstädernas förvandling till rikemansgetton med utförsäljning av allmännyttan och skenande bostadsrättspriser. Desto mer ironiskt att landets arkitekter igår möttes upp på Waterfront, ett hotellkomplex mitt i Stockholm som lite skuldmedvetet och valhänt försöker anamma den utländska arkitekturens fria former. Byggnaden är samtidigt en symbol för hur det kommersiella utmanar det offentliga när den spretiga kulissen av pinnar bryter in i den stockholmska skyline som sedan länge dominerats av Ragnar Östbergs stadshus.


I år valde juryn att belöna Johan Celsings tillägg med ett nytt krematorium på världsarvslistade Skogskyrkogården. Celsing adderar försiktigt till Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz‘ helhetskomposition med en låg och sammansatt byggnadsvolym mitt detta nordiskt allvar och inte utan en viss naturromantik. Precis som i Östbergs stadshus så imponerar materialiteten med råa tegelfasader och en asketiskt ljus interiör, fast här i en glänta bland tallar och stenhällar. Till skillnad från Carmen Izquierdo, fjolårets vinnare med Domkyrkoforum i Lund och medlem i årets jury, så institutionaliserar inte Celsing religionen med kafé, mötesplatser och toaletter utan skapar en avskalat ren plats för ett sista farväl.


Galan utdelade också ett Bostadspris för kvarteret Rosmarinen i Maria Park, Helsingborg. Arkitektbyrån Griabs vita kuber är inte bara stiliga, de bygger skickligt en variation av rumsligheter mellan husen. Inte desto mindre är det här återigen en villamatta utan stadsbyggnadsambitioner som blottar den nutida svenska arkitekturen brist på verklighetskontakt. Modernismens en gång världsförbättrande och till stora delar även missriktade social agenda med bra bostäder för alla och effektivt planerade städer är idag reducerad till ett säljande stilideal när boendespekulation ersätter aktieklipp. Och när nu arkitekturgalan sätter fokus på hållbart samhällsbygge och politiskt ansvar, varför så få arkitekter som vågar slita sig från byggherrar, entreprenörer och byråkraters ledband för att istället utmana segregationen i storstäderna? Och varför så få exempel på grön arkitektur i samma klass som arkitekten, kritikern och borgmästarkandidaten Stefano Boeris snart färdigbyggda Bosco Verticale i Milano. Två höghus som inte nöjer sig med att byta betongbalkar mot trädito utan istället bygger vertikal skog med ett böljande lövverk på balkong efter balkong. Och varför inte till slut premiera Malmö högskolas nya hedersdoktor Tania Ruiz Gutiérrez vars videokonstverk på Malmö C är just arkitektur och en helt ny typ av offentligt rum.


Publicerad Sydsvenskan november 2013


START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©