journalistik&fotografi

En jakt på skulptural helhet


Avståndet mellan digital skiss och färdig byggnad är det kortast möjliga hos tyske arkitekten Jürgen Mayer H. Projekten framstår som byggda renderingar tagna direkt ur ritprogrammen.


– Våra projekt kan se abstrakta ut länge i processen. De har inte den detaljeringsgrad som man annars förväntar sig av byggnader. Det beror på att vi oftast inte vet hur våra projekt ska byggas under ritstadiet. Istället måste vi vara superinnovativa när vi går över i byggfasen Vi får ta fram ny teknik och hämta hjälp hos ingenjörer och materialforskare.


Att passa in skarvar och funktionella detaljer i en helhet är ofta en grannlaga utmaning. Jürgen Mayer H har valt en annan väg i en jakt på en skulptural helhet.

Danfoss Universe i Nordborg på Jylland (2007), som gav kontoret ett internationellt erkännande, ser ut som en tredimensionell nonfigurativ graffitti i megaskala. På håll syns inga störande fogar eller övergångar. Uttrycket är exakt och sammanhållet.


– Vi ser inte någon skillnad mellan konst eller arkitektur. För oss handlar det om hur våra kroppar kommunicerar i rummet, och hur konst relaterar till teknik och natur. Oftast resulterar det i arkitektur, men vi gör även installationer, skulpturer, design och utforskar nya medier, allt handlar om att visa på rumsgestaltningars möjligheter, säger Jürgen Mayer H, som har sitt 15-mannakontor i Berlinstadsdelen Charlottenburg.


– För mig är arkitektur stora skulpturer. Men arkitektur är oftast mer komplexa än skulpturer med regler, beställare, politik och allt. Det är något av ett kompromissandets konst.


Jürgen slår upp en tjock och stor bok fylld av grafiska mönster som han samlat under åren och använt sig av i åtskilliga projekt. Under årets möbelmässa i Milano ställde Jürgen Mayer H bland annat ut en 50 meter lång mönstrad matta i universitetsbyggnadens loggia som kompletterades med tredimensionella element i samma mönster.


– Mönster kan ses som något av en strategisk metafor som skiljer inne från ute, privat från offentligt. Det finns en värld av grafiska element som ingen riktigt vet när den först dök upp, själv antar jag att det var i slutet på 1800-talet med karbonpappret som tillät oss att skapa både original och kopia på en och samma gång.


En mönstervärld som fascinerar Jürgen Mayer H särsklit är så kallade DPP (Data Protection Pattern) som i början av 1900-talet dolde personlig information som exempelvis värdet av en försändelse. Bokstäver och nummer som överlagrar varandra inne i kuvert och på avier. Ett privat innehåll som drunknar i ett hav av till synes slumpmässig typografi.


– Ett DPP-mönster har ingen mening. Det är mängder av bokstäver som utgör en slags diffus grafisk konstruktion som kan innehålla referenser till städer, till platser. Jag tror att de byggnader vi skapar också är en slags arkitektoniska markörer, eller kalla dem posteringar i ett diffust byggmönster.


Här finns också en annan dimension i hur det moderna samhällets teknik suddar ut tidigare tydliga hierarkier. Informationssamhället gör maktförhållanden alltmer svårlästa och ställer frågor om arkitekturens roll i den digitala världen.


– Jag ser inte våra byggnader som svar på en specifik fråga, utan mer som förslag och frågor. Vi försöker ofta omdefiniera kontext och program, säger Jürgen Mayer H.


I sina senaste projekt kan man se hur han rör sig mot ett allt friare formspråk, mindre mönsterorienterat. Metropol Parasol, som invigdes i Sevilla i fjol, är inte lätt att beskriva. Den 11 000 kvadratmeter stora skapelsen fyller Plaza de la Encarnación. Sex hopväxta svampkroppar? Ett slags vindlande smörgåsrån? Eller ett moln som har landat och som kan bestigas för att se ut över den andalusiska stadens alla tak? Arkitekturen, som förutom ett arkeologiskt museum innehåller saluhallar, restaurang, scener och en vindlande promenadväg, är lika mycket byggnad som landskap som formexperiment.


För att klara budgeten har man valt oprövad teknik som resulterat i en konstruktion som förädlats till något science-fiction-liknande. 3400 Kerto-LVL-paneler har använts. Genom att sätta ihop dem vinkelrätt har man fått knutpunkter som ska motstå krafter på uppemot 130 ton. Ingenjörerna på Arup i Berlin och Finnforest Merck valde en lösning med bland annat inlimmade stålstag, epoxyharts, för att klara höga sommartemperaturer, och 2-3 millimeter polyuretan som regnskydd.


Varför blev det trä?


– När vi vann idétävlingen 2004 hade vi inte någon idé om vilka material vi skulle bygga i. Vi diskuterade först en stålkonstruktion med ingenjörerna på Arup, men sedan sköt stålpriserna i höjden. Betong var ett alternativ, men när schaktningarna påbörjades hittade man romerska ruiner som staden ville bevara. Vi behövde en lättare konstruktion och började därför fundera på att bygga volymer istället för fasader, något mer flexibelt som faktiskt kunde bli ännu större och högre.


– Ingenjörerna fick ta fram programvaror för att jämföra olika alternativ. I alla jämförelser vann en polyuretanöverdragen träkonstruktion över de andra. Resultatet blev världens största hoplimmade byggnad!


Något som är signifikativt för Metropol Parasol och även ett tidigare projekt som

stadshuset i stadsdelen Scharnhauser Park i Ostfildern, är att de inkorporerar människors rörelse i sina uttryck.

Människorna blir med sina val och sin aktivitet själva till kommunikationsverktyg, inte helt olika de digitala spår som lämnas via kreditkort och på nätet.


– Vi vill undersöka hur det digitala kan omvandlas i taktil sinnlighet. Det är först när du håller i ett ting som du verkligen kan förstå det. Tanken med stadshuset var till exempel att det skulle fungera som en kommunikationsnod med utställningar, konstgalleri, bibliotek, och inte längre ett ställe man bara besöker för att förnya sitt pass.


I Metropol Parasol har Jürgen Mayer H:s kontor utvecklat de här idéerna till en gigantisk skulptur som både fungerar som marknad, rymmer ett museum och gör en ny typ av stadspromenad möjlig.


– Trots krisen har Metropol Parasol varit en framgång, de flesta unga och gamla gillar det. Omsättningen i affärerna runt omkring har ökat med 30 procent sedan våren 2011, konstaterar Jürgen Mayer H belåtet.


Ett annat uppmärksammat projekt är en matsal på universitetsområdets Moltkerstrasse i Karlsruhe. I likhet med Metropol Parasol har projektet en accentuerad konstruktion som kan tyckas övertydlig , ett fackverk som propsar på att bli en hel byggnad. Det går att tala om ett läge där konstruktionen slår över i dekoration.


Hur har det här mottagits i ditt hemland där ornament länge har beskrivits som ett brott?


- Vi fick en hel del sådan kritik efter invigningen. Många tyska arkitekter menade att det inte var arkitektur med stort A. Vi var inte ärliga eftersom vi inte visade konstruktionens trädetaljer. Visserligen blev byggnaden redan efter några år hyllad som ett exempel på en innovativ och kretsloppsanpassad arkitektur, men den initiala reaktionen var den vi har hört ända sedan krigsslutet: arkitektur ska passa in, ska visa hänsyn till grannskapet, inte visa för mycket. Alla dessa åsikter om vad som är bra eller dåligt tar död på arkitekturen.


Men kan inte en strävan efter det unika lätt få ett egenvärde, bli ett manér. Är det inte bra att vara lite konservativt eftertänksam ibland?


– Om det är något uttryck som jag reagerar på så är det på tidlös arkitektur. Det tycks inte kunna ifrågasättas, det betyder bara bra, eller snarare neutralt, menlöst, det skadar ingen. Om det är tidlös arkitektur så har du glömt den så fort den är klar.


– Vi arbetar med en idé om en framtid som kanske aldrig kommer att inträffa eller ens bli möjlig. De flesta arkitekter arbetar med ett förflutet som aldrig ägt rum. Om du verkligen vill skapa något tidlöst så måste arkitekturen fånga något särskilt i en tidsanda och ta fatt i ett kulturellt skeende. Det kräver att arkitektur som vågar ta risker, som är annorlunda. Först då kan den bli en del av historien.



Ert senaste projekt är ett bostadshus på Johannisstraße inte långt från Museums insel, med en spektakulär fasad med böljande organiska former. I Sverige skulle nog många arkitekter tvivla på att era projekt är genomförbara utan extremt generösa beställare?


– Vi arbetar alltid mot en tydligt definierad ekonomisk ram. Men man måste också ha ett annat perspektiv, höja blicken. Om en kontors- eller bostadsbyggnad ska överleva på marknaden så måste man fokusera på fasadens uttryck, på ytskiktens kvalitet, på lobbyn, på just det vi upplever. 


Nu när ni mer och mer övergivit mönsteranalogierna för mera organiska former, vilka är de nya utmaningarna du ställer dig?


– Jag uppskattar arkitektur som lyckas fånga en slags brådska och intensitet i samtiden. För två år sedan skapade vi projektet A way, en slags framtidssaga för Audi Urban Future Award, och med Poke Ville som vår framtidsstad. Vi inspirerades av facebook där en poke kan ignoreras eller bli inledningen till ett samtal. I Poke Ville kan du ha olika uttryck för din personlighet: i det ena ögonblicket kör du igenom stan och visar upp dig, i det nästa vill du bara se på naturen och blir ett med den, bilen kan med olika grader av transparens placera oss i för- eller bakgrunden. Bilen och vår rörelse genom staden blir till ett kommunikationsinstrument.


A Way ställdes ut under den förra upplagan av arkitekturbiennalen i Venedig. En slags dröm om hur våra städer befrias från föroreningar och trafikträngsel för att istället bli gröna, rena, tysta och effektiva. Med sociala medier och nätet som inspiration ersätts trafik med kommunikation, och fotgängarna återerövrar staden. Gränsdragningen mellan kropp, bil och arkitektur blir alltmer otydlig när nya sätt att uppleva staden tar över. Handlar diskussion om rörelse i arkitekturen om en ny form av rumslighet som i Toyo Itos anda rymmer både våra fysiska kroppar och kontakt med våra virtuella världar ?


– I vårt projekt diskuterade vi hur vi färdas och rör oss i staden, frågor som mikromobilitet, som att det att det blir allt svårare att klara promenaden från parkeringsplatsen till våra hem när vi blir gamla. Vi kanske inte längre ska äga bilar, de kanske ska vara förarlösa, tillgängliga när vi behöver dem, och annars utrensade från stadsrummet. Framtidens bilar dyker upp när vi behöver dem, och de är inte så mycket ett transportmedel som ett kommunikationsverktyg och en del av den digitala världen. De blir uttryck för sociala funktioner.




Publicerad i Arkitektur 2013

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©