journalistik&fotografi

Best in show - Uruguay


Två yvigt hårbevuxna grabbar smyger fram bakom turkiska paviljongens skeppsform uppbyggd av allsköns båtdelar, en färggrann tillika imponerande tribut från varvet i Istanbul till ärkefienden Venedigs Arsenale. Grabbarna iförda militärponchos med spretigt utstickande tältpinnar.


Svettas ni inte? Ni kommer ju smälta bort i den här värmen...


Du ser oss inte! Vi är osynliga! Förresten, kan du hjälpa oss att få loss den här röda grejen?


Någon slags omvänd osynlighet? Men ni kan ju inte stjäla från utställningen!


Vi är från Uruguays paviljong. Vi vill också ha en biennal, i november, i Montevideo! Men vi har inga pengar, vi lånar några bitar här och där. Vi är ju osynliga, det är ingen som märker.


Samtidigt i den brittiska paviljongen. Några utlånade museiföremål har försvunnit. What the fuck? Man ringer biennaleledningen, försöker få tag på Alejandro Aravena, vem fan stjäl på en arkitekturbiennal? Ska vi ringa la polizia? I carabinieri? Från den centrala paviljongen larm om att en 3D-kopia av Gaudìs Sagrada Familia är på avvägar.


Calmatevi! Kila över till Uruguays paviljong först, era grejor kanske finns där.


Inte för utan så är Uruguay ett av de få länder som legaliserat cannabis. Kanske förlöser det kreativiteten? Fast deras upptåg är en viktig kommentar till en biennal vars tema är världens urbaniseringsfrenesi, oavsett om de är flyktingar förpassade från sina hem, eller folk från landet som luras in till explosivt växande storstäder för att hamna i favelas, townships och annan slum. De har knappast råd att ta sig till ett Venedig som till skillnad från andra storstäder är mer än bara hägring och drömskt löfte om ett annat liv. Uruguay tar tillfällig i akt, samlar idéer till en ny framtid: Reporting back to our own frontier!


Samma visa varje biennal


Hur ska vi göra i år? Aravenas tema, Reporting from the front, låter det inte rätt militärt?


Fast vi har ju vackraste paviljongen, även om vi inte har något innehåll så har vi ju Sverre Fehn, vi bygger en trappa så att man kan nudda takskivorna!


Therapy står det på Nordiska paviljongen. Rätt bra uppmaning när man återigen möter ett totalt misslyckande. Alltsedan 1996 är det samma visa varje biennal: oinspirerad turistinformation. Andra nationer går igång med nästa biennal när de stänger ned under senhösten, de nordiska byråkraterna börjar sist av alla, några veckor innan öppningen. Vad kan man få ihop? Platsar Tham & Videgårds trähotell in? Marge har försökt göra vad de kan, och Arkdes har till slut fattat att det behövs en extern curator och att de själva inte duger. Men Archdaily? Lika smart som att ge Visit Sweden ansvaret för att marknadsföra svensk arkitektur och design utomlands. Varför inte anlita de alltid lika smarta ambitiösa danskarna? Och de är helt med på min idé: vi byter. De älskar ju Sverre Fehns paviljong, och vi kan ta över deras konservativt klassicistiska åbäke. Lite modern marxism helt enkelt. Man har inte rätt att äga det man inte utnyttjar, bara att lämna vidare till de som förmår göra något. Sveriges arkitekters förbundsdirektör Tobias Olsson tände inte på min idé, norska NAL:s Alexandria Algard gillade.


Fast nog fanns svenskar på plats. Peter Ullstad delade ut tusen figurer vi uppmanades att instagramma och twittra: varje figur representerar 1 200 flyktingar. Ta hand om dem, vänta inte på att staten agerar. Bra reklam för Codesign, och samtidigt radikalt rätt! Kjellander + Sjöberg och Folkhems tribut till allt trä som bär Venedigs alla palats och kyrkor sköt förstås förbi biennaletemat trots Janne Åman som kurator, men ändå intressant. Bäst ändå Ideal spaces som tog fasta på vår längtan efter nya utopier: ett virtual realtiy-utforskande av Tony Garnier, gotiska katedraler, Paolo Soleri och favelas. Jag undrade varför det tysksvenska teamet inte ställde ut i Nordiska paviljongen? Varför ens försöka, suckade Michael Johansson, konstnärlig lektor i digitala medier vid Kristianstads högskola. 



Making Heimat


Populisthögern må dominera Polen och Österrike, men det hindrar inte deras utställningar tillsammans med tyskarnas ifrågasätter arkitekter som överlåter åt politiker och ekonomer att ensamma lösa flyktingutmaningen. Österrikarna låter Paul Kranzlers reklambyrålika affischer skildra nyanländas vardag med tillfälliga boende, spräckta iPhoneskärmar och communityjobb. Polackerna visar hur pengarna fördelas mellan byggledare, arkitekter och papperslösa byggjobbare i projekt efter projekt. Tyskarna uppmanar oss att bygga ett nytt Heimat där byggregler och andra hinder sopas undan.



Publicerad i Rum 2016

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©

Reporting From the Front


Ankomststad för flyktingar, för nyanlända. Foton från miljonprogramsprojekt. Trånga bostäder. Statistik över trångboddhet och arbetslöshet. Så bara hoppas på att allt löser sig? Tyska paviljongen är som en enda stor ankomsthall, fyra nya ingångar har slagits upp i den K-märkta byggnaden. Inga arkitekturmodeller utan istället affischer med uppmaningar om att inte se inte staden som ett museum utan som ett demokratins laboratorium. 


Inspirerade av den kanadensiske journalisten Doug Saunders bok Arrival City diskuteras förtätning och nya ekonomiska modeller. Färre regelverk. Nya offentliga platser. Bästa skolorna nu i förorten. Affärslokaler i bottenvåningarna. Allt som ger en känsla av sammanhållning, att tillsammans med alla nytyskar bygga ett nytt Heimat. Tyskarnas statistikbemängda utställning är rätt typisk för Alejandro Aravenas arkitekturbiennal. Man tvingas höja blicken och fråga sig varför vi egentligen har arkitekter. Om det nu är dessa som kan ta ett helhetsgrepp, varför då nöja sig med att kommersialisera förlegade byggnadstypologier? När närmare en tredjedel av jorden befolkning flyttar in till okontrollerbart växande storstäder så är utmaning lika stor som att bygga bosättningar på planeten Mars. Så för en gångs skull är det inte stjärnarkitekterna som fyller arkitekturbiennalen i Venedig med superkommersiella ikonbyggnader. Biennalegeneralen Aravena bjuder istället in till en resa runt hela jordklotet med arkitekter som inte avsäger sig sitt politiska ansvar i någon from förhoppning om att politiker och den så kallade marknaden klarar av tukta en girigt hungrig av nyliberalism ofjättrad kapitalism. Samtidigt kan Aravena förstås inte låta bli att alludera till Rem Koolhaas som för två år sedan excellerade i utställda arkitekturartefakt utan att ifrågasätta varför exempelvis en toalett måste spolas med vatten eller varför en hiss måste gå vertikalt och inte diagonalt. Första rummet i Arsenales repslagarbana är således fylld av trasiga gipsskivor och knäckta aluminiumprofiler, tyvärr långt ifrån lika effektivt som när Massimiliano Fuksas år 2000 drabbade med en trehundra meter lång videoinstallation med fattiga i Manillas utkanter rotande i sopor utspydda från gigantiska sopbilar, översvämmade städer i växthuseffektens spår, trafikinfarkter i Tokyo, myllrande människoströmmar världen över. Fast utmaningen är densamma, att visa på arkitekters ansvar att ta helhetsgrepp. Men jag möter åtskilliga som menar att arkitekter inte har någon makt, alla dessa problem är politiska och ekonomiska. Då blir det också som i Nordiska paviljongen där man i sista minuten försökt hitta några projekt som kan anspela på temat, och helst också locka turister till Norden, som vore arkitekturbiennalen ännu ett Expo. Eller än värre som när Australien lockar med coola swimmingpooler - det är kul att bada! - samtidigt som stora barriärrevet dör och landets off-shore flyktingar på Papua Nya Guinea och Nauru uppgivet desperata försöker ta livet av sig.


Längre ned in i Arsenalens långsmala höga salar ställs fråga på fråga om hur vi bygger en gemensam framtid. Den hinduiska mångmiljonfestivalen Kumbh Mela i Indien som pågår under tre månader vart tredje år ifrågasätter permanent och efemärt. Fast det är ju ändå en rätt självklar fråga: varför är arkitekter så upptagna av fysiska objekt och inte av livet som levs mellan husen i Jane Jacobs och Jan Gehls anda? Schweiziska Christ & Gantenben istället om vad som är verkligt hållbart och överlever tidens tand. Österrikiska Marte.Marte i hur infrastruktur möter plats, hur effektivitet möter krav på identitet. Pritzkerprisbelönte Wang Shu bygger mönster med huggen sten, tegel och takskivor, allt återvunnet material som med traditionell hantverksteknik just skapar identitet och skänker taktilitet. Transolar projekterar rum i mörkret med exakt avgränsade ljusspottar. Borta i Giardinis huvudpaviljong visar exempelvis Anna Heringer att lera är världens vanligaste byggnadsmaterial med livmoderlika lerkockonger, fast ännu starkare är istället de 7 ton jord som representerar alla de syrier som tvingats på flykt, ett gram per person. Eller än värre när Forensic Architectures Eyal Weizman likt en rättsmedicinare samlar bevis till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Ett rum i skala 1/1 uppritat utifrån mobiltelefonbilder. Tunna trådar dragna från väggarnas tusentalet splittermärken visar var bomben slagit ned exakt i ett litet rum i Miranshah, Pakistan, år 2012. En Hellfire (Helicopter Launched Fire and Forget) avfyrad från en drönare med endast ett litet ingångshål i byggnaden och som sedan briserar exakt på avsedd höjd. Arkitektonisk precisionsbombning, ett skuggparti utan splittermärken visar var fyra människor dödades. Och en slags parafras på Teresa Margolles’ soloutställning av blodiga lakan vid konstbiennalen 2009, en iscensättning av knarkkartellernas alla avrättningar. Men också en kommentar till alla bombmattor under andra världskriget då arkitekter bidrog med kartor över katedraler och andra monument som skulle räddas, idag tvärtom när symbolerna förstörs för demoraliserande syfte. Om nu Weizman inte är särskilt populär hos den israeliska regimen med sin kartläggning av angreppet mot civila mål i Gaza för två år sedan, så är den israeliska paviljongen med bland andra Ruth Lahav i spetsen desto mer gränsöverskridande med flyktingläger byggda av cellulosabaserade nanokristaller, en biomimesis som ifrågasätter vår distinktion kultur och natur. Återigen helt i Aravenas anda, en värld i ständig förändring när migrationsströmmarna blir allt intensivare.


Andrea Branzis utställning på Triennalen i Milano, som pågår fram till mitten av september, tangerar samma tema med bilder av västerlandets alla lockelser och hur många olika kulturer som nu finns representerade i våra storstäder. Än bättre var IED-studenter (Istituto Europeo di Designsom på Fabbrica del Vapore under möbelmässan skickligt iscensatte västerlandets storstäder som tomma hägringar, och ekonomiska flyktingars uppgivna vittnesmål i dagböcker och videos om skitjobb och drömmar om en undflyende framtid. Fast när gränser stängs, när högerpopulister räds mångkultur och börjar orera om odefinierbara värden så är det ändå rätt lönlöst att kämpa emot, det är samma uppbrottsstämning som på artonhundratalet då industrisamhälle och kommersialism omdefinierade både kultur och civilisation. Vem har rätt till staden? Hur möter vi varandra? Hur växer vi tillsammans? Ingen kunde hindra att landsborna intog städerna i jakt på jobb, ingen vet åldern på det judiska gettot i Venedigs Canareggio och alla andra stadsdelar som definierades av irländare, italienare och judar i Brooklyn, tyskar och holländare i Stockholm. Städer definieras inte av sina monument utan av alla folkströmmar som ritar om dem gång på gång. Sedan kan ju en Ann Häberlein ondgöra sig i artikel efter artikel om att hon inte får prata om varför mångkulturalism är så fel, utan att för den skull komma till skott och säga annat än att det är för bedrövligt att ingen vill ha hennes oskrivna skriverier. Ett exempel på mångkulturens fascination är förstås protoimperialisten Alexander den store som marscherade österut i åratal. Ibland blev det strid. Ibland vilade man. Och kanske gifte sig någon soldat med någon kvinna. Lärde sig nya språk, antog nya klädedräkter av lokalt snitt, nya matvanor. Avlidna makedonska soldater ersattes med infödda. Och varje folk satte sin prägel: varför inte en turban istället för en hjälm när solen kokar ens huvud? Varför inte ett harnesk täckt av fiskfjäll istället för brons, eller ännu hellre dadelpalmsblad? Istället för ett spjut en falk på axeln? När hästarna dog satte man upp på antiloper, zebror, elefanter, kameler. Visserligen vann man, fast fienderna förstod inte vilka de kämpade mot när de mötte de en maskerad, ett Babels torn, en färgprakt av gudars nåde. När Alexander den store ankom till Lahore var de en karavan utan vare sig hemland eller gemensamt språk. Som ett Kumbh Mela där arkitekturmodernismen förlorat sin totalitära rigiditet och införlivats med tusen och åter tusen andra stilar och traditioner. Romarna var knappast sämre. Kanske mer disciplinerade, men förstod att införliva erövrade etioper, egyptier, sigombrer, numidier, trakiers seder och bruk, nöjde sig inte själva med helstekta suggor täckta av grillade hasselmöss i honung och vallmofrön. De var nyfikna och samtidigt visa imperialister. Vissa byar utanför Rom lär ha haft fler gudar än invånare. Kanske var inte blyförgiftning orsak till romarrikets fall utan att halva året ägnades åt fester och gudstjänster för alla införlivade gudar? Den mångkulturella utmaningen handlar om att tillåta sig gå vilse som en Benjaminsk flanör i en värld i ständig förändring, och uppväcka samma sociala patos som en gång kännetecknade arkitekturmodernismen. Men Aravenas biennal blir dessvärre lite väl mycket spretiga om än ambitiösa uppmaningar utan praktiska förslag. Hur bygger vi egentligen vår framtid i en alltmer urbaniserad värld? Vem har rätt till staden när vi med förarlösa bilar och uber inte längre behöver äga våra transportmedel, när Airbnb löser upp boendets ägandeformer. Är det dags för en modern marxism där man helt enkelt inte har rätt till det man inte ids utnyttja, där alla jordens resurser kommer alla till nytta?




Publicerad i Rum 2016