journalistik&fotografi

Estetik


Hur drar du den där perfekt svängda linjen? Fixar den där vinkeln? Och alla materialmöten? Okej, det vore fel av mig att hävda att designen fortfarande lever kvar med den modernistiska epokens estetik och ideal. Fast kanske ändå?


Idéen om designern som det upplysta geniet lever kvar, en auteur som i sitt sökande efter en absolut sanning blir erkänd och förhoppningsvis också välbärgad. Och konsumenterna som passiva åskådare, glada att betala. Men det lär bli en helt annan rollfördelning den dag interaktiv design, parametrisk arkitektur, biomimesis, genteknik och annan forskning slår igenom på allvar. Och när jag träffade Philippe Starck på hans trånga kontor inne på en parisisk bakgård häromåret så hävdade han att nästa kapitel i mänsklighetens historia är vår förvandling till cyborgs: en förbättrad uppdaterad kropp uppgraderad med diverse implantat som förstärker alla ens sinnen, nya organ som väver ihop det reella med det virtuella.


- Vi måste inse att framtidens skönhet ligger i att vara mutanter! Dagens design har ingen framtid! Framtidens design är din kropp och framtidens formgivare är din gymtränare, din coach.


Eller ta Ross Lovegrove, formgivningens vithårige Gandalf som menar att biomorfism inte är någon tillfällig trend utan designens framtid. Från att ha varit något som konstrueras, växer design snarare fram och väver ihop analogt och digitalt, med datorn som det ultimata designverktyget för att utforska och optimera olika lösningar. Ross spår att medicinindustrins material och metoder sipprar över i konsumentelektronik.


- Varför inte se bilar och stolar som en slags proteser som kan maximera våra upplevelser? Varför inte syntetiska ögon, syntetisk hud och mjuka, böjbara smartphones? Inte för att naturen själv blir den nya formgivaren, men vi kan lära av hur den anpassar sig till klimat och hur den väljer de mest ekonomiska formerna. I naturen finns inga överviktiga fiskar. Det handlar om evolution, inte revolution.


I New York skissar Sulan Kolatan fram avgasrenande och energigenererande fasader likt levande membran som påminner om skyddande skinn. Och Marcos Cruz och Marjan Coletti experimenterar med en spretigt digital nybarock poesi. Här finns ett sökande efter ett tredje rum där fysiska och virtuella verkligheter möts, där våra behov av att äta, sova, känna möter ständigt tillgängliga artificiella världar. Men hur gestaltar man ett sådant tredje rum där vi både är nätuppkopplade och samtidigt biologiska varelser av kött och blod? När jag första gången mötte Neil Spiller, numera professor och rektor för arkitektskolan i Greenwich, drömde även han om en digital, smart, mjuk och våt teknik som boostar den nya människan.


— Våra kroppar ligger uppslängda på teknikens altare där molekulärbiologin är ett paradigm och en metod för avancerat produktassemblage. Allt kan manipuleras och modifieras. Kroppar som är virtuella, vitala, förbättrade, protesförsedda, digitala, maskinlika... Samtidigt är vi rädda för den egna kroppens kött och blod, och dess epidemiska entropi. Vi längtar bort från dess sårbarhet och långsamma förfall. Vi kopplar upp oss mot maskiner och nätet för en dos odödlighet.


— Traditionell design skapar objekt utifrån en brief. Framtidens design inspireras däremot av dataspel som byggs upp med algoritmer och där brukarna navigerar sig fram på egen hand, helt befriade från designern som smakdomare. Vad som är vackert eller fult är irrelevant.


Nu när vi ses igen så har Neil ägnat det senaste decenniet till att utforska en helt ny estetik. Men hur ska vi kunna relatera till en formvärld som påminner om science-fictionfilmernas drömmar om liv på andra himlakroppar, eller kanske ännu mer om korallrev, termitbon och vår egen planets outforskade havsdjup? Volymer som öppnar och sluter sig. Bärande strukturer som anatomiskt korrekt tjocknar till vid knutpunkter. System som utvecklar sin egen karaktär utifrån sin specifika funktion. Neil bläddrar i 250 nördigt detaljerade skissblad, hans försök att finna en femte dimension som leder oss in i framtiden.


- Här är maskiner och växter som blandas ihop, myter och olika verkligheter i en slags arkitektur som är både landskap och trädgård, här kommunicerande kärl hämtade från André Bretons bok. Lite surrealism, en dos dadaism, Alfred Jarrys patafysik. En stor minnesteater av ting som intresserar mig, allt under överinseende av den galne uppfinnaren, professorn! Ja, det är jag!


Är det där ett riktigt bi, eller ett genmodifierat? Och där en man utan rygg, lite Hieronymus Bosch. Där flyr Dafne förgäves undan Apollon i Berninis fontän, träd som växer ur huvuden. Och där, precis bakom en CAD-CAM-fabrik ligger avgjutna kroppsdelar från Duchamps älskarinnor. En Giacomettifågel i en bur, Jean Tinguelys målande maskin Méta-­Matic. Och Mary Liddels barnbok från början av förra seklet där älvor och troll ersatts av en maskin som bygger sig själv av skrot. En blåsa som fylls, en fot som trycker till och något segt kladdigt som rinner ut. Och baronessan, Elsa von Freytag-Loringhoven, protopunkare på New Yorks konstscen 100 år före Lady Gaga och vars God är än ännu vassare ready-made än samtide Duchamps urinoar.


- Det är en fascinerande ny värld som får oss att se på ett nytt sätt. Men jag har fått höra att det här är blasfemi, jag kommer att brinna i helvetet. Det här utforskande av lust och åtrå upprör religiösa studenter, andra ser det som feministiskt...


- Det är just den här otydliga gränsen mellan de virtuella och det aktuella som jag vill utforska, den här friktionen mellan media och verklighet. På vilket sätt kan virtuella verkligheter inspirera och bli en del i rumsgestaltningar? Och jag tror att ett vidareutvecklande av surrealismens rumsuppfattning är helt avgörande när vi försöker föreställa oss framtidens stad.


Neils alla teckningar flimrar förbi som i ett kalejdoskop, likt en okänd stad, både vilt fascinerande och lockande skrämmande. Lite som att tro sig vakna ur en dröm, men fortfarande vara kvar i dess så främmande men ändå välbekanta landskap. Neil pekar på hur barockens mästare likt surrealisterna med Salvador Dalì i spetsen ifrågasatte våra förutfattade rumsuppfattningar, och inte minst arkitektens roll. När vi ska hantera bioteknik, cybernetik, invaderande informationsflöden så behöver vi en helt ny typ av design och arkitektur mer lyhörd för våra behov. Och han hävdar att snart kommer vi kunna skapa en helt ny typ av rum bortom alla planerare och arkitekters estetiska envälde. Vad händer då? Och jag kan hålla med honom. Den digitala designen känns ofta rätt andefattig, som om programmerarna styrde helt och hållet. Neils värld är däremot fylld av allsköns varelser som kommenterar, utforskar och provocerar våra sinnen och själar. Neil talar om att gå runt och skörda det som skiljer, spjärnar emot, alla dessa associationer och dissonanser, som grund för en helt ny estetik.


Medan Neil Spiller går på upptäcktsfärd i våra psyken, i konstgjorda världar och i konst- och arkitekturhistorien, så byggs den nya estetiken redan av andra. Zaha Hadids böljande konstruktionselement och designlösningar visar en väg. Philip Beesley beskriver en annan i sitt projekt Hylozoic Ground: manetlika fjäderlätta konstruktioner och tusenbladade ihopstickade bladlika kreationer som reagerar på minsta liten rörelse, inte minst som en ytterligt avancerad form av solavskärmare. Philip drömmer en framtid där människa och byggnad växer samman, och där biotekniska implantat förstärker våra sinnen.


- Ser du kanylen där? Ser du de blodlika vätskorna som rinner fram? Det här är en helt ny typ av estetik: det groteska, det röriga, äckliga, eskatologiska. Med vår västerländska civilisation i blodet är vi vana vid det vitruvianskt torra, rena och eviga, vi har svårt att acceptera de här formerna som är elastiska, känsliga, som ängsligt utvidgas och dras ihop, som hela tiden är på gränsen för vad som är möjligt...



publicerad i Rum 2014

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©