journalistik&fotografi

Designkritik eller designreklam?


Jag ringer upp designtidningen som vill ha hemma-hos-reportage. Vad sägs om Barnaby Fornasetti? Stolar och golv dekorerade med fjärilar och tidningsklipp. Rum efter rum med rumpor, melankoliska stadsvyer och ironiska ready-mades. En föregångare till Andy Warhol! Eller Duilio Forte, också han i Milano: hemmet som konstverk med ihopsvetsade alien-lika robotar med köksdatorn mitt i. Volym efter volym fritt inställda i en gammal industrilokal och med 15 meter höga trähästar ute i trädgården, kompletta med bastu och utsikt. Två texter om vårt behov av dekoration, om något egensinnigt unikt på tvärs med alla slentrianmässigt vitmålade hem som annars är vad som bjuds i designpressen? Den unga damens entusiasm är så gott som obefintlig: passar inte läsekretsen, så här inreder man inte i Sverige, dessutom har hon ingen budget, föredrar att köpa in färdiga reportage från PR-byråer. Att det blir samma texter och bilder i tidningar världen runt är bara att acceptera... Ringer till nästa lite mer hippa designtidskrift. Vad sägs om sociala medier som tar plats i nyskapade offentliga fysiska rum? Eller ett samtal med Ross Lovegrove och Sulan Kolatan om smart digital biomorf design som blir ett med våra kroppar? Eller med Neil Spiller, Marcos Cruz och Marjan Coletti som särskådar barocken och surrealismen i jakt på en estetik fjärran alla smakdomare? Eller designbyrån Lots i Göteborg som tillsammans med Bornstein Lyckefors inreder SP:s nya lokaler med second-hand möbler och tar udden av all ny-för-nyhetens-behag-design? Nope, inget napp där heller.


Så här ser min jobbvardag ut efter 25 år som journalist och kritiker i arkitektur- och designsvängen. Och jag konstaterar att en stol är en stol är en stol är en stol... Nog kunde det vara roligare än den här rundgången i designtidningarna: glada ständigt positiva tillrop om samma nya produkter med smått finurliga nymodigheter i slentrianmässigt invanda allt annat än nytänkta designtypologier. Som om designen vore något rödlistat att skydda till varje pris och som inte tål någon kritik. Eller kanske snarare ett uttryck för en okritisk lite släpphänt marknadsföringsdrive. Jag längtar något annat i designpressen. I min värld är design alltmer av en klassmarkör, ett livsstilsattribut, en hipsterfetisch och något som ska granskas, problematiseras, intellektualiseras och därmed också återuppfinnas gång på gång. Design är inte endast till för de rika, och jag instämmer helt med Philippe Starck som när jag intervjuade honom häromåret bestämt hävdade att vi behöver inte fler designikoner: uppgiften är istället att skapa nya utopier och få styr på vår civilisation. Om inte annat en design som mer än någonsin tidigare är kulturbärare och kommunikationsartefakt, ett gränssnitt som gör produkter och tjänster tillgängliga för oss vanliga dödliga. För vem köper idag prylar främst för dess tekniska funktion och inte för hur de bekräftar oss inför varandra och oss själva? Så var finns designtidningarnas semiotiska analyser? Kritik av SD:s järnrörshat inte bara mot invandrare utan också mot allt vad Södermalm representerar? Drömmar om nya material och implantat som förvandlar oss till cyborgs? Eller mina egna favoritämnen just nu: design och arkitektur för bosättningar på Mars som är mer psykologi än materia; nya boendelösningar och möbler för singlar, för ungdoms- och äldrekollektiv, för både splittrade och extremt utökade familjer. På tvärs med industriromantik och materialnördar, och inte minst med KD:s ängsligt "normala" kärnfamilj som rättesnöre för alla arkitekter och designers, eller M:s dröm om att förvandla oss alla till perfekta konsumenter.


Och jag kunde ju inte annat än instämma när Susanne Helgesson (Form 5/13) desillusionerat drömde om en grävande och granskande designjournalistik. Hon möter samma svar som jag: ingen har råd att betala. Men tidningsbranschens dilemma är dubbelt. Dagspressen sätter agendan genom att skylla ett allt tunnare innehåll på krisen samtidigt som ägarna propsar på högre avkastningsmarginaler. Intetsägande kvantitet får ersätta genomtänkt kvalitet i ett Sverige som sedan länge föredrar "objektiv" rapportjournalistik före analys. Men att spara sig ur krisen med suicidala budgetar är ingen lösning, och framförallt inte för designpressen. Nog är konkurrensen hård från nätets alla bloggar, men oftast presenteras där mer bilder än innehåll. Och visst är det kul att Form som fjolårets stora scoop kunde avslöja "designprinsen" Carl Philip och Mikael Storåkers bravader. Men hade det inte varit på sin plats att följa upp med Ikeas plagierande? För att inte tala om alla märkesföretag som till varje pris vill skydda en design som just Ikea kan göra både billigare och bättre? Piratkopiering, plagiat, pastisch, parafras, creative commons, namnen är många och alla del av vår tids designvärld. Som världens äldsta fortfarande återkommande designtidskrift har Form ett särskilt ansvar, men först nu under Bo Madestrand och Salka Hallström Bornold verkar det bli lite ordning på skutan efter Ewa Kumlins lika ivrigt som överilat improviserade chefredaktörstillsättningar och outsourcande. Inte desto mindre är designpressen anorektiskt mager trots att design blir allt viktigare för en allt bredare allmänhet. För mig så är pressen, oavsett det nu är inom design politik eller kultur, just en granskande och debatterande tredje statsmakt, en oumbärlig kritiker som inte står utanför utan mitt i. Kanske just för att man har abdikerat från den rollen så är svensk arkitektur kvar i de vita kubernas estetik, hopplöst fjärran den internationella arkitekturrevolution som anammat det tidiga 1900-talets modernistiska konst och förpassat Vitruvius till historien. Och kanske skulle också ett fokus på experimenterande och gränsöverskridande forskning kunna få unga formgivare att inte så ensidigt inrikta sig på att skapa produkter som de traditionella designföretagen knappast ändå har plats för? Varför inte mer ljus på alla dessa nya material som uppfinns i Sverige men som alltför sällan dyker upp i formgivarvärlden?


Så vad läser jag? Gärna Beppe Finessis nördigt djupskådande Inventario. Eller Omar Sosa och Nacho Alegres litterärt yviga Apartamento. I Sverige kanske Glänta eller Hjärnstorm. Jag var själv frilansande redaktör för Frame under dess första år, men likt italienska Interni och Abitare har även den drabbats av de korta nedslagens reklamlika notisiver. Varför överhuvudtaget försöka konkurrera med Marcus Fairs Dezeen och Birgit Lohmanns designboom som klarar nyhetsruljansen betydligt bättre? Designredaktörerna borde tänka till om vad deras roll egentligen är: reklamplats för ännu fler stolar? Eller forum för analys och debatt kring en design och arkitektur som genomsyrar samhällets alla lager.


Publicerad i Rum 2014

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©