journalistik&fotografi

Den första iPhonen



Den första iPhonen sommaren 2007 var en designrevolution. Nu hade man ett kommunikationsinstrument som ledde rakt in i den digitala världen. Men inte var det någon formmässig revolution direkt. Steve Jobs gillade inte plast som repades av nyckelknippor, så det blev glas. Idag tar vi för givet att en smartphone är ömtåligt skör, frågan är bara när glaset spricker. De nya modellerna uppgraderas med lite bättre processor, lite fler pixlar i kameran, men formen är så gott som densamma. Den billigare iPhonen finns i olika färger, som vore färg något överdrivet exhibitionistiskt billigt, något för de mindre bemedlade. Bredvid datorn ser iPhone rätt okej ut, men inte särskilt bekväm vare sig i handen eller i fickan. Det är inte underligt att Apples chefsdesigner Jonathan Ives gång på gång lovordar sin idol den tyske industridesignern Dieter Rams och hans avskalat rena design. Bara det absolut nödvändiga övertydligt självklart. iPhonens hårdvara är således minimalistisk och bara teknisk funktion. Hur hade det sett ut om man involverat några italienska designers? Revoltören Ettore Sottsass kritiserade Rams för att bygga framtiden med industrin som förebild, själv föredrog han att utgå från människan och hennes behov av sensuellt närvarande nästan levande ting. Det figurativa och narrativa fullbordar funktionen, maximalism istället för minimalism. Men inte form för syns skull, utan form som väcker känslor, som provocerar, som utmanar. Form är dessutom så mycket mer än funktion: form som vi kan identifiera oss med, som uttrycker status, som berättar om oss, inte bara ett dött objekt i handen. Och form kan skapa nya funktioner. Tänk om Apple likt Alessi hade involverat en hel radda karaktärsstinna designers. Gaetano Pesce hade fått göra en gummitelefon som låter sig böjas hur som helst och anpassar sig till ens kropp. Amanda Levete hade bidragit med något blobbigt science-fiction-format som gör offentligt rum av sociala medier och som för samman människor istället för att skilja dem åt. Och Hani Rashid hade väl låtit koppla in sig rakt i centrala nervsystemet via en bioport likt den i David Cronenbergs film Existenz.


Publicerad i Rum 2014

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©