journalistik&fotografi

Brutalt uppvaknande



Du tror att invandrare, lantisar, UberEATsbud, Amazonskattefuskare tar ditt jobb. Men du har så fel. Vi står alla på tur när robotar rycker in vid löpande bandet, skannar våra matvaror, slår oss i schack, i poker, jobbar som receptionister, kör våra bilar, kundsupportrar, ställer cancerdiagnos på sjukhuset. Och när amerikanska soldater ersatts med robotar så har vi till slut också Robocop på riktigt, en 24/7-polis som aldrig behöver äta, sova eller gå på toa. Googleägda Boston Dynamics jobbar på en rad robotar för amerikanska armén. Varför använda människor som kan dö när en Atlas, en RHex, en Petman både kan identifiera och besluta om att med mängder av integrerade vapen eliminera fienden? Bland de mer absurda inslagen på robotarenan är planerna på ett avsugningscafé vid Paddington station i London. Eftersom prostitution är olaglig så bjuds kaffe med MySiliconLoveDoll dresserade som lättklädda sjuksköterskor, poliser, studenter och sekreterare. I USA och Japan beräknas nära hälften av alla jobb vara i farozonen när robotarna tar över, i hela västvärlden kanske en tredjedel av alla anställningar. Prekariatet breder ut sig, inga fasta jobb, allt som återstår lite påhugg här och där. Robotisering, programvaror och snart nog också AI:ns artificiella intelligens förvandlar vår värld till oigenkännlighet. Och tro inte att arkitekter är skyddade när BIM-objekten (building information model) dansar runt i den parametriska designen, eller att formgivare kan framhärda i någon slags god smak när algoritmer anpassar sig och svarar på våra drömmar och vardagsbehov. Fast om tillväxtmaskineriet ska fortsätta snurra så måste vi ju ha pengar till konsumtion, inte bara miljöpartiet och finnarna, utan till och med Elon Musk har insett att det är medborgarlön som gäller om vi inte ska drabbas av massarbetslöshet.


Det totalt robotiserade samhället där vi slipper alla tunga lyft, och där arbetsmiljölagstiftning är ett minne blott, förutspåddes ju redan av Karl Marx. Sextiotalets situationister hade älskat dagens robotiseringsvåg som sveper över världen: ”Automatisering av produktionen och socialisering av väsentliga tillgångar kommer att steg för steg reducera arbetet som yttre nödvändighet och slutligen skänka individen fullständig frihet. Sålunda befriad från varje ekonomiskt ansvar, befriad från varje skuld gentemot det förgångna och sin nästa, kommer människan att förfoga över ett nytt mervärde som inte går att räkna i pengar eftersom det är omöjligt att reducera till att mätas som lönearbete: lekens värde hos det fritt skapade livet.” Homo ludens istället för homo faber. Idag lever utopin hos FALC (Fully Automated Luxury Communism), glada utopister som vill automatisera jordbruket med självkörande traktorer, boosta vardagen med 3D-printar och syntetisk biologi som fixar fram allt man önskar. Frågan är förstås densamma som hos Marx, vem äger produktionsmedlen? Giriga enprocentarna i Silcon Valley eller folket självt? Funkar privat ägande när allt ingår i automatiserade allomfattande system? Är nyliberal egenkontroll nog?


Föråldrade affärsstrategier kommer på skam, profitjakten blir meningslös, istället är det kreativitet som står i fokus, det är där vi är smartare än robotar. Att Uber inte är ett mjukvaruföretag utan en arbetsgivare blir en rätt meningslös juridisk tvist när förarlösa bilar tar över och våra städer måste organiseras om totalt med integrerad kollektiv- och privattrafik helt styrd av avancerade automatiserade system i kommunal regi. Transportpoddar göms undan i underjordiska lager och dyker upp med ett litet tut när man rumlar ut från krogen, kör en tryggt hem för att sedan försvinna. Gatorna äntligen befriade från bilar som uttryck för status, man får färga håret, printa nya kläder, ta plats i offentligheten istället. Arbetet reducerat till några timmar om dagen, typ som Marx drömde: jaga på förmiddagen, fiska efter lunch, ta hand om boskapen mot kvällen, kritik och självkritik till middag.


Med AI och robotar blir livets stora frågor existentiella, inte påvert ekonomiska. Clowner som Trump och Berlusconi ersätts av allvetande AI:s likt Futura i Fritz Langs s-f klassiker Metropolis som ser till att vi alla lever lyckliga på Spaceship Earth. Redan idag har vi ju gjort avkall på vår mänskliga intelligens när var och en byråkrat hänvisar till datorsystemet i en slags självuppfyllande allmän fördumning. Och när vi ersatt brevskrivning, dagböcker, bokläsande med plötsliga twitterutrop och ständiga FB-uppdateringar, så kan man ju tro att AI:n redan tagit över och befriat oss. Ungefär som att många amerikanare tror att Elvis Presley både lever och är Gud själv. så har vi börjat reducera oss till de elois som porträtteras i George Pals sextiotalsfilmen Tidsmaskinen baserad på H G Wells’ bok. Mänsklighetens framtida avkommor som med morlockernas medborgarlön snällt sätter sig frukt, förökar sig, leker utan tillstymmelse till intellekt och empati, och som i en ännu mer avlägsen framtid reducerats till fromma kaniner där människohänderna är enda spåret av det förflutna.


I Silicon Valley tror man att framsteg inom processorhastigheter och kalkyleringskapacitet gör att AI:n ligger bara några decennier fram i tiden, som mest ett halvsekel. Stephen Hawkins, Bill Gates, Steve Wozniak varnar för att den svenske forskaren Nick Boström kan ha rätt: en AI som kan reproducera både sig själv och sin intelligens för att bli smartare och smartare, kan vara ett större hot än terrorism, kärnvapenkrig och en skenande växthuseffekt. Som när HAL får nog av astronauternas nyckfullhet och tar över i Stanley Kubricks 2001. Eller androiden Bishop som är beredd att offra hela besättningen för att rädda de klibbiga gosedjuren i Ridley Scotts Alien. Eller fullt krig mot robotarna som i James Camerons Terminator. Hollywood bjuder mängder av dystopiska framtidsvisioner att njuta av. Och tänk om en liten oväntad sidoeffekt av våra tre nogsamt formulerade önskningar till vår skinande nya digitala ande är att denna illa tämjda AI utplånar hela mänskligheten? Cybernetikern Hans Moravec förklarade redan på nittiotalet att det är bara att acceptera, det är Darwins som gäller, de som anpassar sig överlever. Om vi inte klarar konkurrensen kan människor av kött och blod, ungefär som i Matrix, kanske användas till datalagring istället.


Forskarna talar om AI:n första urpremiär som en teknologisk singularitet, alla lagar vi tror styr våra liv bryter plötsligt samman, lite som i ett svart hål eller vid universums födelse i Big Bang. Oftast utgår de dock från en rätt enkel idé, att intelligens är liktydigt med förmågan att hantera mängder av information. Ju snabbare, desto smartare. Datorn Deep Blue som slog Garry Kasparov klarade en specifik uppgift, men utan kropp kan en AI inte interagera med och hantera en kaotisk värld full av motstridiga sinnesintryck. Inlärning och förmåga att hantera vardagen kräver en antropomimetisk strategi som inte skiljer hjärna från kropp. En forskningsinriktning är därför att kopiera vår hjärna istället för att envetet extrapolera datorkraft. Men förstår vi hur komplex den är? Var finns så omistliga intelligensmarkörer som sunt förnuft och kreativitet, just hur vi både förhåller oss till och ifrågasätter våra vanor? Greppa en kaffekopp och din hud känner hetta, struktur, form; dina muskler reagerar på tyngden och försöker balansera; synen på hur rummet förändras; kroppen på kaffet du dricker och så vidare. Neurologen Andrew Smart menar att vi famlar i mörkret, hjärnan är inte ett räkneverk, intelligens kräver ett medvetande som tolkar och förstår all information, som både kan uppleva och anpassa sig till nya situationer, och som dessutom är fullt ut mobil och inte snubblar på minsta sten. För att förstå intelligens krävs en modell med inte bara miljarder av neuroner och tusenfalt fler synapser, men också förbindande dendriter och axoner. Istället för det gamla Turing-testet, som mest handlar om att hantera logiska problem enbart via språk för att avgöra om en robot eller AI är lika klok som en människa, förordar Smart LSD. Om en AI kan uppleva, hantera och kommunicera en tripp så kanske den ändå har ett självständigt medvetande. Och en AI som upplever Peace, Love & Understanding är kanske också lite mer hanterbar och altruistisk?


Om vi fortsätter på den antropomimetiska vägen så är den naturligaste lösningen förstås en biologisk AI, en kopia av oss. Kanske lite förbättrad, men i grunden ändå en androidliknande snarare än mekanisk robot. Inte som Cassie, en fågelliknande robot lanserad av Agility Robotics att användas också den av amerikanska armén, men som också ska kunna fungera som varubud. Varför i all världen låta en robot istället för ett underbetalt UberEATsbud leverera mat? Det är ju bara en ytterst skör och extremt dyr kopia av ett djur eller en människa. Varför inte gå hela vägen och låta Cassie vara en kyckling som likt i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen presenterar sig själv vid din dörr: ”Vad föredrar du? Mina frasiga vingar? Mina feta lår? Eller varför inte min lever, jag har tvångsmatat mig själv i flera veckor? Jag kommer ta livet av mig på ett humant sätt.” Hela drömmen om AI:n är kanske cirkulär, vi går varvet runt och skapar nya avkommer. Mer Peace, Love & Understanding så blir det fler barn som är betydligt smartare än någonsin någon maskinintelligens. Men vi blir också mer än vad vi är idag. Kanske inser vi att skapandet är vårt kall. Vi fixar till våra läckande förgängliga ständigt åldrande kroppar och närmar oss odödligheten med en cyborgs alla förbättrande implantat. Rädslan för AI:n ersätts med frågan: vad definierar oss som människor nu när robotarna tar över våra jobb? Var går gränsen för våra jag? Kan arkitekturen bli proteslika förlängningar av våra kroppar? Svällande, krympande hus som med hjälp av algoritmer anpassar sig efter hur många som flyttar in och ut, och som inte längre är formade av arkitekter och designers stilideal utan istället som vitt skilda svar på våra olika behov. Ritslaven ersatt av intelligenta parametriska program som suboptimerar fram ett nytt Babylon av mångfald. Prylar som uppstår och försvinner allt efter behov, vad som är god och dålig design helt irrelevant.



Publicerad i Rum våren 2017

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©

Kristina Skantze, Konstfack 2016.