journalistik&fotografi

Arkitektur är politik


Stefano Boeri ser politiken som arkitekturens självklara fortsättning i en tid när både arkitekter och politiker brottas med bostadsbrist, segregering och hållbarhetsfrågor. Så pass självklart att denne vittbereste stadsplaneringsprofessor häromåret kandiderade till borgmästarposten i Milano. I vår invigs hans gröna förtätningsprojekt Bosco Verticale, två höghus som bygger en vertikal skog mitt inne i storstaden.


- Det låter kanske banalt, men om du som arkitekt inte engagerar dig i politiken, så blir du istället utnyttjad av politikerna. Om du anlägger en passiv roll så blir du också ett offer.


Hyllorna i det lägenhetslika kontoret är fulla med böcker. Magasin med diabilder. Etsningar och akvareller på väggarna. Skrivbordslampor från olika epoker. Och vältummade årgångar av legendariska arkitekturtidskriften Domus som hade Stefano som chefredaktör under flera år. Ett uppförstorat omslag visar en hetsig debatt på ett torg någon gång på sextio- eller sjuttiotalet. Inte helt olik Stefanos erfarenhet från att nästan ha vunnit vänsterdemokraternas primärval som borgmästarkandidat i Milano 2011, med kulturborgarrådsrollen som tröstpris, och i fjol utkastad av sina kollegor. En del av de jag talar med saknar honom som politiker, andra menar att han involverade sig alltför mycket med den förra Berlusconistyrda kommunstyrelsen när han tog fram en detaljplan för Expo 2015.


- Vi ville göra något helt annat än en typisk 1900-talsvärldsutställning med paviljonger på rad. Vår plan var att ge varje deltagande land en jordlott för att visa upp sina bästa jordbruksprodukter och hur de kan förädlas, och dessutom avancerade bioklimatlösningar i form av stora växthus. Ett Expo med fokus på mat för vår planet och nya energikällor.


Det enda som återstår av Stefano och kollegorna Jacques Herzog, Mark Rylander, Ricky Burdett och William McDonoughs bidrag är stadsplanen i form av ett romerskt stadsnät och det omgivande kanalsystemet. Frågan är om det blir något av alla de restauranger och caféer som skulle överraska med det allra bästa i mat- och dryckesväg. I sitt politiska program skissade Stefano också fram Metrobosco, 30 miljoner nya träd fördelat på trettiotusen hektar, en grön ring som skulle avgränsa Milano, garantera rekreationsmöjligheter för alla och sätta stopp för en aggressiv förortsutbredning. Dessutom skulle 60 övergivna lantgårdar få nytt liv i grannskapsprojekt. Ytterligare ett förslag var att inrätta något så självklart som en bostads- och fastighetsförmedling för att hjälpa unga forma sin framtid i Milano.


- Man behöver inte själv bli politiker, men det gäller att förstå politiken. Och idag handlar politik om arkitektur i allra högsta grad. Det handlar om stadsrummet: hur mark ska fördelas och användas, kretsloppstänkande, segregering, upplåtelseformer, bostadsbrist. Politiken konfronteras ständigt med hur staden byggs, oavsett om det handlar om kultur eller rättvisefrågor. Vem har tillgång till stadens rum, hur används de, hur drar vi gränser mellan privat och offentligt, hur bygger vi nytt?


Det låter förstås som en tankeställare i en tid när arkitekter allt som oftast går i byggherrar och politikers ledband istället för att försöka utmana det gamla invanda med något mer än med formexperiment. Och politiken har den numera 57-årige Stefano med sig sedan barnsben: som liten var han med och ockuperade det grekiska konsulatet i samband med militärkuppen, och farfar var antifascistisk senator. Stefano lutar sig tillbaks i den knarriga skrivbordsstolen och berättar att arbetet som kulturborgarråd involverade honom som arkitekt och inte minst som stadsplanerare. Två av de större projekten var att hitta lokaler för ett världskulturmuseum och ett modemuseum i Fabbrica del Vapore, ett historiskt fabriksområde som renoverats av kommunen och gjorts tillgängligt framförallt för ungdomar.


Det mest spektakulära projektet har Stefano däremot drivit via sitt kontor Boeri Studio (tillsammans med kollegorna Gianandrea Barreca och Giovanni La Varra) och inte som politiker, även om det ingår i BioMilano, hans vision om att kretsloppsanpassa en av Europas mest förorenade städer och skapa en ny balans mellan stad och land. Vi beger oss ut på stan, iväg till kvarteret intill Gio Pontis Pirellone där Bosco Verticale står så gott som färdigt, två höghus som är raka motsatsen till Stefanos gammalmodiga kontor. De utskjutande balkongerna på de 78 respektive 100 meter höga huskropparna har fyllts med små och stora träd som vajar för en svag bris. De skira lövverken ska ge skugga om sommaren, vintertid faller löven och släpper in mer ljus från den grådisiga himmelen. En fasad som lever med årstiderna. Och även om det inte är någon riktig skog så ger lövprasslet och de lätta grenverkens nätta rörelser en på-landet-känsla. Bullret från ettriga mopeder, vespor och bilar dämpas, och här återskapas i modern tappning också något av Milanos sena artonhundratalsarkitektur med murgrönetäckta husfasader och takterrasser.


- Jag är inte någon expert på växter, men jag har fått lära mig att varje enskilt träd, dess höjd, typ av trädslag och hur de placeras sinsemellan spelar en viktig roll i hur mikroklimat och fuktighet utvecklas. Blandningen av löv- och barrträd är minst lika viktig, både för solavskärmningen och hur vi lyckas åstadkomma ett mikroklimat även vintertid.


Stefano kisar mot den grådisiga himmelen och förklarar stolt att Bosco Verticale motsvarar en hektar skog och sex hektar villakvarter. Och visst är det ett förtätningsprojekt, men också ett sätt att inom stadens gränser öka den biologiska mångfalden. Det är rätt få projektet som integrerar grönska i byggnader, och som dessutom tar fatt i vår längtan till naturen utan att exploatera ännu mera mark. Träd och buskar på våning efter våning producerar syre och renar luften från trafikdamm och mikropartiklar. Stefano medger att det kan se rätt banalt ut, men en så pass enkel lösning som möjligt har varit en förutsättning för genomförandet. Merkostnaden jämfört med ett vanligt höghus är 5 procent i det amerikanska byggbolaget Hines budget om 65 miljoner euro.


- Skyskrapor är sällan miljövänliga och ändå byggs det bara fler och fler, högre och högre. Här finns utrymme för hållbara lösningar och miljötänk. Men grön arkitektur tenderar till att reduceras till tekniska lösningar, det krävs också en arkitektonisk gestaltning av kretsloppsambitionerna. Och ett hus blir ju knappast grönare än så här! Vi planterar nästan tusen träd på balkongerna. Fler än hälften är högre än 2,5 - 3 meter och kommer att växa sig 8 meter höga.


Stefano anstränger sig för att överrösta trafiken och berättar att han blivit vän med botaniker, landskapsarkitekter, kemister och experter på växters aerodynamik. Högst upp mellan de 78 respektive 100 meter höga huskropparna kan det bli rätt blåsigt, även om Milano på gott och ont inte är särskilt vindutsatt.


- Jo, det kommer att finnas fruktträd också, inte minst körsbär. Och vi har ju även samtalat med etologer, kan il Bosco Verticale ha någon effekt på fågelbeståndet i Milano? Jovisst, menar de och har blivit helt begeistrade. Nu ska vi planera fågelbon också inför invigningen strax före sommaren.


Stefano har inga planer på att ge upp sin politiska karriär trots samarbetsproblemen med Milanos nuvarande borgmästare Giuliano Pisapia. Han låter lite som en blandning av en miljö- och vänsterpartist när han ser ut mot andra mindre spektakulära höghusbyggen och hävdar att man i dagens ekonomiska kris ska göra mer med mindre resurser. Milano är något av ett experiment med ett stadsmönster fött i olika historiska epoker ända sedan romersk och keltisk tid, och enligt Stefano med en kalejdoskopisk mångfald som bär på framtiden. Inte minst att se stadens infrastruktur som något mer än transporter och flöden, och istället med ett socialt innehåll i skolor, bibliotek och mötesplatser. Men det krävs att medborgarna blir delaktiga för att den förändring som det ständigt talas om i Italien verkligen ska komma till stånd.


Publicerad I Arkitekten 2014

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©