journalistik&fotografi

“Varför vill Lund ha ännu ett kulissbygge?”


Hela 40 000 arbetsplatser och 15 000 boende i och kring ESS och Max IV. Femtiofem tusen fler i lilla Lund. En helt ny stadsdel uppe i Brunnshög. Men hur bygger man stad?  


I höstas halkade jag in på en debatt med titeln ”Drömmen om ett MAXat Lund”. Moriskans Ozan Sunar sköt från höften och prickade helt rätt när han jämförde etableringen av den nya stadsdelen med anläggandet av en militärbas. Lunds stadsplanerare och politiker var desto mer obekymrat entusiastiska. Och det trots att deras tidigare tal om ”blandad och attraktiv stadsmiljö” mest inneburit att byggbolagen fått fria händer att rulla ut den ena villamattan efter den andra. Nu har de ett nytt kodord till hjälp, de ska bygga ”blandstaden”. Men trots idoga efterforskningar har jag inte funnit några exempel på någon förverkligad ”blandstad” i Sverige. Boverket har visserligen författat en skrift i ämnet, men det är en rätt vag läsning där man i allmänna ordalag talar om småskalig funktionell, social och estetisk blandning. Frågan är varför man måste uppfinna ett nytt begrepp? Varför ”blandstad” när det finns stad?


Svensk stadsplanerings historia sedan krigsslutet är en rätt sorglig rad misslyckanden. Från femtiotalets funktionsuppdelade ABC-stad till miljonprogrammets monofunktionella förorter, från åttiotalets stenstad till hanseatiska pastischer som Jakriborg. När modernismens maskinmetaforer och trafikapparater inte längre fungerade som planeringsinstrument började man mynta nya begrepp. Under postmodernismens åttiotal hette det ”stadsmässighet” när man skrudade bostadsområden med lite färg och form. Sedan hette det den ”goda staden” när man försökte fånga något bortom bara bilden av stad. Sedan några årtionden är det ”blandstad” som gäller (i det alltmer trafikinfartdrabbade Stockholm säger man ”promenadstad”).


Är ”blandstaden” bara ett nytt kulissbygge, återigen ett försök att reducera stadsbyggandet till att bygga bilden av stad? Räcker det med lite fler byggherrar än vanligt upp i Brunnshög för att föda variation och mångfald? Räcker det med lite spårväg för binda ihop stadskärnan med nordöstra Lund över universitets och Ideons tassemarker? Varför utgå från ett nytt begrepp som mest reagerar emot, och därmed präglas av tidigare misslyckanden? Är det något fel med ”stad” som begrepp? Varför inte ge sig i kast med att analysera och förstå stadens essens som en svårfångad kalejdoskopisk mångfald fyllt av ljud, lukter, taktilitet, överlagrade strukturer? Staden som drömmar om förflutet och framtid, ett myller av människor, skitig och skön, synlig och osynlig? Eller med den italienske stadsplaneraren Bernardo Secchis ord, att låta sig inspireras av James Joyce och Robert Musil och beskriva staden som en kontinuitet med episk karaktär, som samtidigt ger plats för förändring och fragmentarisering. Är det möjligen så att den här lingvistiska uppfinnarivern visar på en oförmåga och ovilja att förstå den stad vi levt med i tusentals år? Lite som när den modernistiska stadsplaneringens fader Le Corbusier mötte New York på trettiotalet och inför alla skyskrapor utbrast att staden är en katastrof, om än en vacker katastrof. New York, en idag så populär förlaga för svenska politiker, var helt enkelt byggd på fel premisser. Botemedlet var att kopiera bilindustrins serieproduktion och standardisering. Allt skulle rivas och byggas upp på nytt, rationellt och effektivt. I Sverige förverkligades Le Corbusiers stadsplaneideal i miljonprogrammets förorter med höghusen uppradade längs med krangatorna (trots att Jane Jacobs Den amerikanska storstadens liv och förfall, en av motkrafterna mot sextiotalets rivningsplaner i New York, redan fanns översatt). ”Blandstaden” garanterar knappast något slut på modernismens funktionsseparering, den visar bara på en oförmåga att se staden som mer än hus, som just de sociala och kulturella rum som ger plats för de möten och konfrontationer som bygger civilisation och kultur. Kanske behöver Brunnshög mer än ”blandstads”-dekoration, kanske är det just här Lunds nya kulturhus ska ligga, en plats där lärdomsstadens forskning möter lundaborna.



Kommentar av Björn Magnusson Staaf:

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/god-ide-idag--tokig-i-morgon/




Replik:

De snabba förändringar vi sett sedan slutet av artonhundratalet har både byggt och raserat städer, men jag ser inte att vi lärt av misstagen. Ska man tro Björn Magnusson Staaf så har vi däremot den stad vi förtjänar, och vi ska inte lasta vare sig planerare eller byggare för bristande analys och vilja. Att vi fortfarande ritar vi nya städer som fixa, statiska enheter utan plats för förändring, beror däremot knappast på de ekonomiska realiteterna. Skulle vi gå efter marknaden så skulle vi se betydligt mer singelboende eftersom mer än hälften av alla invånare i Sveriges storstäder är singlar. Vi skullle också se en ny typ av offentligt rum där de sociala medierna kan ta sig ett fysiskt uttryck. Stadsplaneringen förhåller sig däremot hellre till tidigare misslyckanden än samtidens utmaningar. Jag tror att både kommun och byggherrar kan ta ett samhälleligt ansvar, och det behöver inte betyda att lönsamheten sätts ur spel, endast att den ges en drivkraft som är något mer än ytterligare än en sovstad.


Kommentar ANETTE HENRIKSSON , INGA HALLÉN , EVA DALMAN , CECILIA HANSSON

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/vi-vill-skapa-en-rik-stadsmiljo/


Replik:

Anette Henriksson ställer frågan på sin spets: ska vi bara vänta och se hur det blir när byggherrar och kommun kompromissar, eller ska vi involvera lundabor och de bästa stadsplanerarna? Men vi kan givetvis diskutera vad som redan åstadkommits. I Annehem testade NCC en helt ny och sedermera av SP (Statens provningsanstalt) underkänd byggteknik med enstegstätade fasader. Ideon blev väl knappast heller någon levande stadsmiljö? Inte heller de snabbt utrullade villamattor kring Stångby. Jag tror inte att ett kulturhus är räddningen för Brunnshög, men det krävs ett bredare grepp där man inser att stad byggs med mer än bara hus. Att vi fortfarande saknar ett kulturhus i stadskärnan är däremot lika skandalöst som att Bernt Nybergs landsarkiv förvanskas, och att underhåll av skolor och idrottshallar eftersatts år efter år. Ta gärna en titt på holländska arkitektkontoret MVRDVs gör-det-själv-stadsplanering för Almere Oosterworld där process och inte perfektion är målet.




Publicerad Sydsvenskan mars 2013

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©