journalistik&fotografi

Arkitekturbiennalen 2012


Illegala cykelbanor som målas upp om natten, kopierade Palladiovillor, förortssatsningar. Allt finns att beskåda på arkitekturbiennalen i Venedig, den internationella arkitekturens viktigaste arena. Under David Chipperfields ledning är temat i år Common Ground: nu räcker det med ikonarkitektur, låt stjärnarkitekterna möta vanliga människors behov.


Dagarna innan filmfestivalen ute på Lido drar igång så öppnar arkitekturbiennalen på det gamla varvsområdet Arsenale och ute bland de nationella paviljongerna i Giardini. Och även om klädseln mest går i svart till trots för den heta solen, till skillnad från de färgstarka kreationerna ute på Lido, så finns här en hel del av arkitekturens stora stjärnor. Men de är inte så entusiastiska i år. Franska Odile Decq och brittiske Peter Cook är lika kritiska som jag mot att David Chipperfield utsetts till utställningskommissarie. Visst är han en skicklig arkitekt, hans renovering av Neues Museum i Berlin är både poetisk och antikvariskt innovativ, men Chipperfield är knappast känd för att vara debattör eller teoretiker. Och han är knappast den som har arbetat nära sina brukare.


Inne på det legendariska varvsområdets repslagarbana möter jag Norman Foster som fått Chipperfields förtroende att öppna hela utställningen med en intensiv videoinstallation. Den för tankarna till Massimiliano Fuksas 30 meter långa installation år 2000, men Fuksas var betydligt mer provokativ: så här ser världen ut med trafikstockningar, segregering, överbefolkade städer, vad gör vi arkitekter? Fosters Gateway (som har skapats av Finlandsbaserade konstnären Charles Sandison) är betydligt mer tillrättalagd. Här passerar namn på historiens alla arkitekter revy tillsammans med bilder från stadslandskap, från den arabiska våren, från upploppen i London. Med sitt tema Common Ground, vill David Chipperfield visa att vi inte behöver acceptera det som bjuds, arkitektur kan ge oss tillträde till nya världar, arkitekter kan arbeta direkt för vanligt folk. Men då krävs det att arkitekter ifrågasätter sin yrkesroll och inte ser sig själva som stjärnor som stiger ned och förverkligar mästerverk efter mästerverk.


- Jag vill uppmana mina kollegor att vända sig mot att vi i vår tid lägger så stor vikt vid enskilda enstaka verk, säger David Chipperfield under presskonferensen. Jag uppmanar dem att knyta an till kulturell kontinuitet som tar fasta på det gemensamma idéarv som utgör basen för vår arkitekturkultur. Italien förblir arkitekturens andliga hem, här inser vi att byggnader inte är unika spektakel. De uttrycker kollektiva värderingar och fungerar som bakgrund för vardagslivet.


Det låter förstås bra. Så jag frågar Foster, som jag förgäves försökt intervjua för Dagens Nyheter, om hans förslag till Slussen. Om ikonarkitekturen nu är förbi, om det nu är dags för arkitekter att lyssna till oss vanliga dödliga,, vad har han att säga oss kritiker och stockholmare som anklagar honom för att byta ut trettiotalets motorvägsfyrklöver mot en åttafilig raksträcka?


- Jag tror att vi i varje projekt har gett allmänheten något särskilt, säger Norman Foster med ett sådant där påklistrat undvikande leende som Stockholmspolitikerna gjort till sitt varumärke. Jag kan inte kommentera Slussen, jag måste iväg, det är någon som väntar mig...


Jag hade förstås inte förväntat mig något mer svar. Foster har klämts mellan Stockholms olika tekniska förvaltningar, och utan någon ursprunglig öppen idétävling blir det givetvis platt fall även för en storhet som han. Senare möter jag Jean Nouvel borta i Giardini, där han och Mia Hägg ställer ut sitt ratade förslag som däremot utgick från vad platsen skulle kunna göra för Stockholms identitet. Nåväl, repslagarbanan bjuder desto mer intressanta bidrag längre in. Arkitektgruppen FAT, med bland annat Armin Linke, Inez Weizman och brittiska arkitektskolan AA, tittar närmare på kopior och plagiat. En sönderskuren och ytterst kopierad Villa Rotunda tronar i utställningens mitt. Och här finns bilder på exempelvis den världsarvsmärkta byn Halstatt i österrikiska Steiermark som har fått en exakt kopia i kinesiska Huizhou. Copyrightdebattörer är upprörda, men inte borgmästaren i Halstatt, han välkomnar ännu fler kinesiska turister som vill se originalet. Eller ta Adolf Loos, en av modernismens förgrundsgestalter, som 1914 hävdade att originalet hade tjänat ut och predikade en repetitionens estetik. Ändå så har det varit så gott som omöjligt att få tillstånd till att bygga hans tidigare aldrig uppförda hus för Josephine Baker. Vår längtan efter ständigt nya original ställs mot kopian som uttryck för kontinuitet och inspiration.


Bland alla modeller och skisser så ger ändå musikerna Dom Coyote och Emily Barkers Folk in a Box den mest intima upplevelsen. I ett mellanrum hittar jag ett välsnickrad garderobsliknande rum. Dom ber mig kliva in i mörkret och stänger dörren efter mig.


- Jag kommer att sjunga för dig, bara för dig, säger en dam vid namn Sofia Taliani. Vad vill du höra? Du kan välja mellan tyska, engelska, franska och italienska låtar!


Jag kan inte se henne, det är sammetssvart härinne. Hennes version av Ich bin von kompf bis foß är dröjande innerlig. Det är som att sitta inne i en högtalare med en perfekt akustik. Efteråt berättar arkitekten David Knight att närmare än så här kommer man inte sina brukare. Tidigare har Folk in a Box dykt upp på Tate och en mängd musikfestivaler.


- Vi kan lätt plocka ned den i delar och sätta upp den var vi vill, förklarar Dom Coyote med gitarren över axeln. Boxen är inte endast en helt personlig upplevelse, den är också mobil.


Ett starkt neonljus lockar till en bar, en liten paus bland alla projekt. Men här visas en av biennalen mest intressanta videoinstallationer som gav utställningen ett av årets guldlejon. Mitt inne i Caracas står Torre de David, en skyskrapa som sedan 2007 ockuperas av fattiga från förstädernas barrios. Alfredo Brillembourg berättar att Edificio Confinanzas stannade halvvägs efter att ägaren dog året innan nittiotalets stora finanskris.


- Det bor uppemot 3 000 personer i byggnaden, förklarar Alfredo entusiastiskt, men högre upp än till 28 våningen orkar man inte bosätta sig utan hiss. Vi i Urban-Think Tank har lyckats få folks förtroende, vi vill ser närmare på hur de organiserat sig, hur de löser alla praktiska problem med el, tomma hisschakt och annat.


- Torre de David får oss att ta vårt ansvar som arkitekter. Om 1800-talets städer handlade om det horisontella, och 1900-talet om det vertikala, så bygger detta sekel den diagonala staden. Vi måste binda ihop de olika delarna av samhället, motverka segregering, vi måste ta vårt ansvar. Och här kan arkitekturen fungera som en av de viktigaste katalysatorerna!


I videon dyker helikopterplattformen på 45:e våningen upp. Här spejar barn ut över Caracas medan tonåringar pumpar skrot. Alfredo visar sig vara överraskande nog vara släkt med den forne byggherren, och han berättar att Torre de Davids framtid blivit ett slagträ i presidentvalet där Hugo Chávez lovar att råda bot på bostadsbristen medan andra ser husockupationer som ett hot mot den privata äganderätten. Och beskriver skyskrapan som en vertikal slum men också en nutida motsvarighet till Christiania, och Urban-Think Tank lär bli än mer populära bland de boende om sponsorn Schindler kan bidra med ett fungerande hissystem. Här anges ett tema som går utöver vanliga arkitekturbiennaler. Med växande sociala klyfter i både rika och fattiga länder blir makten över det offentliga rummet allt viktigare. I Sydamerika har medelklassen bytt aktie- mot fastighetsinnehav, med resultat att de fattiga drivs ännu längre bort från innerstaden.


Biennalen vackraste rum hittar jag strax intill Álvaro Sizas sparsmakat exakt murar i den nordöstra delen av Arsenale. Tod Williams och Billie Tsien har låtit sina favoritkollegor skicka över små installationer som tillsammans utgör ett litet kuriosakabinett. Några färgpenslar från Peter Zumthor, garnnystan från Claudy Jongstra, en bronsfärgad men 3D-printad modell från Thom Mayne. Här antyds arkitektur i material och former, taktilt närvarande i en tid när arkitektur allt som oftast endast är yta. Och här är Venedig förstås den perfekta bakgrunden till en arkitekturbiennal. Hit flyr människor från världens hektiska storstäder till en plats som är en enda stor scen, där inga bilar ockuperar stadens alla gator, där staden först och främst är en mötesplats. Och detta är en stad som är byggd av köpmän, inte av insiktsfulla arkitekter och politiker. När jag för flera år sedan träffade den dåvarande borgmästaren Massimo Cacciari, som egentligen är filosof med Kant som specialitet, så hävdade han att Venedig är mer än ett museum, den är ett laboratorium för framtidens stad.


- Vi försöker lösa problem på hemmaplan genom att låta folk i andra länder ge oss amerikaner lite råd, säger konstnären John Ewing som efter att ha blivit besviken på möjligheterna att göra något i internationellt hjälparbete startade Ghana Think Tank. Vi är ju annars så duktiga på att förklara för andra hur de ska göra, oftast med dåligt resultat, nu bjuder vi in perser, serber och andra till att granska vår verklighet och ge oss förslag på hur det ska bli bättre. För oss handlar det om att få igång en dialog människor emellan, och ifrågasätta förutfattade meningar och fördomar.


John presenterar sitt projekt tillsammans med 124 andra projekt i utställningen Spontaneus Interventions i den amerikanska paviljongen i Giardini. Public Media Institute i Chicago letar upp övergivna hus och annonserar ut dem som vilken mäklare som helst: ”Perfect location! Abandoned church ready for occupation or weekend parties!”. Ett gäng slår upp tillfälliga kapell och viger samkönade par mitt i staden. Andra aktivister förser nattetid städer med, medan Evan Gant och Alex Tees LightLane är desto mer laglydiga när de designar en cykelbelysning med laser som projicerar streck på gatan: kör inte för nära mig! När jag kvällen innan mötte Lars Krückeberg från tyska Graft Architects, tipsade han om en av de debatter där han själv skulle medverka. Lars är inte minst känd för att ha ritat Brad Pitts villa, och tillsammans med honom och flera andra arkitekter driver han projektet mig Make it Right som har som mål att uppföra 150 hus i Lower 9th som drabbades hårdast när orkanen Katrina drog in över New Orleans.


- Det första vi gjorde var att gå på en massa möten, förklarar Lars Krückeberg, först av allt måste man vinna folks förtroende, annars upplevs ens projekt bara som främmande och mediokra. Folk undrade var jag kom ifrån, och när jag sa’ att jag var tysk suckade dom ”om du ändå vore holländare, dom vet hur man arbetar med vatten!”. Vi kan bidra med nya idéer, ny teknik och kanske också ny design, men man måste skapa förtroende, annars misslyckas man. Vi har byggt 75 hus nu, och de är billigare och säkrare än de som stod där förut.


- Vi arbetar i 28 länder idag, vi har 6 000 arkitekter i 70 städer, och vi kan betala dem en hyfsad lön, inflikar Cameron Sinclair från Architecture for Humanity. Vi måste omvärdera vår yrkesroll, det räcker inte med att vara arkitekt längre, du måste också vara byggare, det krävs pengar för att åstadkomma förändring. När vi går in i återuppbyggnadsprojekt så tävlar vi med amerikanska militären och Halliburton, så ser världen ut idag. Och ett av våra mål är att vi ska ta över Guantanamo från USA:s regering, oavsett om det nu blir Obama eller Romney som styr.


Vi skrattar gott, men här finns en betydligt allvarligare sida. Detta handlar inte om några välgörenhetsprojekt där arkitekter griper in. Det här är arkitektur och ska bedömas som sådan. Och här blir biennalen politisk. Visst ska det offentliga rummet återerövras som när ett gäng entusiaster i en noga planerad aktion målade över all illegal reklam på husväggar på Manhattan, och sedan lät konstnärer måla sina egna verk direkt efteråt. Aktionen fick till följd att kommunen stämde de illegala annonsörerna. Men här visas att arkitektur kan vara mer än ikonprojekt eller att som ritslav förfärdiga ännu någon låda på det stora arkitektkontoret. Arkitektur kan precis som Chipperfield hävdar vara mer än kompromiss, arkitektur kan bjuda nya lösningar och angreppssätt, arkitekter kan bidra till en annorlunda framtid.


- Vi arkitekter tjänar inte pengar på byggprocessen, och här ser jag en förändring, säger Lars Krückeberg. Vi kanske inte bara ska arbeta åt andra, vår uppgift är kanske att starta och driva ett socialt entreprenörskap med den kunskap vi har i bagaget? I Tyskland har vi arkitekter som tar bort mellanhänderna och bygger i egen regi, precis som folk vill ha det, och det innebär en helt ny yrkesroll.



Publicerad i Planering Malmö 2012

START  •  CALIMERO  •  ARTIKELARKIV  •  TEXTS IN ENGLISH  • @  • ©